Läsrelaterade aktiviteter - oerhört viktiga!

Ja
g får ofta frågan vilka läromedel jag använder eller som jag rekommenderar för nyanlända elever (eller i ämnet svenska som andraspråk). Det är ingen lätt fråga att svara på. Jag kan helt ärligt säga att jag inte tycker att det finns något heltäckande läromedel som passar alla. I stället för att rekommendera läromedel skulle jag vilja rekommendera er att välja läromedel och texter utifrån det ni arbetar med för tillfället.

Det behöver inte vara ett läromedel specialskrivet för nyanlända. Det behöver inte finnas anpassade arbetsuppgifter till. Vi som arbetat ett bra tag med nyanlända elever vet att vi oftast gör om materialet så det ska passa just de elever vi för tillfället har i vår grupp och det är långt ifrån alltid som det går att återanvända material.

Jag arbetar ofta utifrån ett tema och då utgår jag ifrån det i allt jag planerar. Just nu är det tema sagor som gäller. Jag utgår ifrån elevernas förkunskaper och bygger successivt upp deras ord- och genrekunskap genom att vi läser sagor, pratar om sagor och återberättar sagor, muntligt, skriftligt och i bild och form. Vi sjunger, vi diktar, vi målar och skriver. Vi arbetar i stort sett alltid utifrån cirkelmodellen som jag beskrivit här och exemplifierat här.

Ibland när jag högläser så "modell-läser" jag. Jag ställer frågor till texten och "tänker högt" för att eleverna ska lära sig att göra inferenser, att läsa mellan raderna. Vi pratar mycket om det som gömmer sig i texterna, det som man kan ana eller gissa men som egentligen inte står där.

Jag brukar tänka utifrån tre olika perspektiv när jag planerar min undervisning när det gäller läsning av texter, före-läsning-aktiviteter, under-läsning-aktiviteter och efter-läsning-aktiviteter. Beroende på vilket tema vi arbetar med och vad det är för typ av texter vi ska läsa så varierar uppgifterna.

Det jag hela tiden har i bakhuvudet när jag väljer uppgifter, är att uppgifterna ska ge eleverna strategier, verktyg och kunskaper för att de ska kunna läsa och förstå liknande texter utan hjälp i framtiden samt att uppgifterna ska bidra till att eleverna ska kunna förstå innehållet i den text vi ska läsa.

Före-läsning-aktiviteter kan vara att man tittar på bilder eller annat visuellt stöd för att väcka intresse och samla ord/begrepp i en tankekarta. Det kan vara att man med hjälp av en modersmålslärare har låtit eleven läsa samma text på sitt modersmål. Det kan vara att man tittar på textens layout, rubriker, underrubriker, faktarutor etc och försöker gissa vad texten handlar om. Det kan också vara att någon berättar något om det texten handlar om, något självupplevt och engagerande, kanske.

Att arbeta mycket med förförståelse är oerhört viktigt. Traditionellt brukar lärare gå igenom "svåra ord", ord som är nya för de flesta elever, men det räcker inte att bara gå igenom dessa ord innan man läser, man måste även fokusera på det under själva läsningen.

Under-läsning-aktiviteter kan vara att man börjar med att skumläsa, att ögna igenom texten. Låt eleverna berätta vad de tror att det är för typ av text och vilken information den innehåller. Man kan läsa och pausa och ställa frågor av typen "Vad tror ni händer nu?" eller "Varför blev det så?" och låta eleverna diskutera två och två och motivera sina svar. En annan aktivitet är att man kan skriva frågor i marginalen på texten. Frågor som ska träna eleverna i lässtrategier, inte kontrollfrågor på textens innehåll. Exempel på frågor kan vara att eleven ska gissa vad ett specifikt ord betyder, eller kunna visa vad som är viktigaste informationen i ett stycke. Det kan också vara en uppgift utifrån en beskrivning: "Om du skulle rita det här, hur skulle det då se ut?"

Det finns mängder att aktiviteter att göra under läsningen men minst lika viktigt är de aktiviteter man gör efter läsningen. Det är nu eleverna har möjlighet att gå in på djupet i texten och det är dessa aktiviteter som ofta ger eleverna strategier att klara av att läsa liknande texter på egen hand i framtiden. Det är också efter läsningen som eleverna kan ge personlig respons och kritik på det de har läst.

Efter-läsning-aktiviteter kan vara att man ger eleverna en samling påståenden utifrån texten som eleverna ska ta ställning till, det kan vara enkla "sant eller falskt"-påståenden. Det kan vara uppgifter där eleverna ska sammanfatta text eller kanske sätta egna underrubriker på stycken. Det kan vara lucktexter (dvs texter där vissa ord saknas) av olika slag beroende på vad i språket det är man tränar för tillfället. Det kan vara uppgifter där eleverna ska rekonstruera en text som man klippt sönder, kanske i meningar, ord eller i satser, för att träna ordföljd eller hur man bygger meningar. Det kan också vara att man klipper i sär ord till bokstäver för att eleverna ska träna vissa stavningsmönster. Efter läsningen kan man också göra uppgifter där eleverna får ändra om slutet på, eller fortsätta skriva, texten. Eller kanske ändra perspektiv eller något i handlingen. Att dramatisera en text är ett annat sätt att bearbeta den på. Vissa elever kan även uppskatta att få omvandla en berättelse till en serie där dialoger motsvaras av pratbubblor. Har man en berättelse med mycket dialog så kan man på ett roligt sätt träna högläsning genom att dela upp texten mellan olika elever som då får agera skådespelare. På så sätt läser ofta eleverna med mycket mer inlevelse och tro det eller ej, de får ofta till ett mycket svenskare uttal.

Så. Vilken lärobok erbjuder all denna träning runt en och samma text? Alla, skulle jag vilja säga. Eller ingen. För det handlar inte så mycket om läroboken utan om den som styr undervisningen, dvs du och jag.

Det är inte alltid uppgifterna som ska variera i ett klassrum där vi har elever som befinner sig på olika nivåer, utan det är formen och graden av stöttning vi ger till våra elever som ska variera. Inget läromedel kan göra detta utan det är helt och hållet vårt ansvar som lärare.

Ska jag däremot rekommendera några böcker så väljer jag böcker som jag som lärare inte klarar mig utan. För det är ju inte så att det är jag som hittat på alla övningar som jag skrivit om ovan. Nä, det är sådant som jag lärt mig av Pauline Gibbons, Maaike Hajer, Anniqa Sandell-Ring, Britt Johansson och många andra som skrivit böcker om språk och lärande. Så, här är böckerna på min Topp 5-lista. Vilka finns på din?

Vill du få fler tips på läsaktiviteter man kan göra före, under och efter läsning kan nog denna lista med 103 läsaktiviteter räcka långt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sning, läsning, lässtrategier, Pauline Gibbons, Anniqa Sandell-Ring, Britt Johansson, Hajer, kunskapsutveckling,

De nyanlända eleverna angår oss alla

Regeringen avser att tillsätta en utredning för ett förbättrat och likvärdigt mottagande av nyanlända elever och det är inte en dag försent. Hur mottagningen av nyanlända elever fungerar varierar stort över vårt avlånga land men vad man måste komma ihåg är att det som fungerar i en skola eller i en kommun inte nödvändigtvis fungerar i en annan.

Nyamko Sabuni konstaterar i en debattartikel i Sydsvenskan att vi överlag har för låga förväntningar på nyanlända elever, att vi inte kartlägger deras kunskaper och att undervisningen inte utgår ifrån deras individuella förutsättningar och behov.

Tyvärr håller jag med.

Sabuni skriver vidare att modersmålsundervisningen lever sitt eget liv och att inte tillräckligt många elever får rätt till den studiehandledning på modersmålet de har rätt till.

Här finns det nog inte en enda som säger emot.

Men det finns en liten del i artikeln som jag tror att flera, kanske till och med många, vänder sig emot.

Att nyanlända elever ibland tillbringar ett år i introduktionsklasser där ingen talar svenska är självklart kontraproduktivt.

Detta hade jag också haft synpunkter på för några år sedan. Men inte nu längre. Nu håller jag med. Det är, i de allra flesta fall, kontraproduktivt. Jag ska förtydliga.

Det tar ca 2-4 år för en nyanländ elev att lära sig vardagssvenska medan det tar ca 4-7 år att lära sig så pass mycket svenska att man kan kalla det för att eleven behärskar skolspråket. Med detta i bakhuvudet förstår vi alla att ingen elev i skolan idag har tid att vänta med att utveckla sina ämneskunskaper tills dess att eleven har lärt sig så mycket svenska som behövs för att klara av kunskapsinhämtandet. Så många år har inte eleven på sig.

Alltså måste elevens språk- och kunskapsutveckling ske parallellt. Det fungerar inte att lära sig svenska först och utveckla kunskaperna sedan. Man kan inte skilja på språk och innehåll för hur lär man sig språk bäst? Jo, i ett meningsfullt sammanhang. Hur meningsfullt är det med isolerad språkträning i en miljö där ingen annan än läraren är svensktalande? Vilken input får eleverna och vilken output motiveras de till att själva producera?

Så. Är förberedelseklasser/introduktionsklasser/internationella klasser endast av ondo? Nej. De fyller en väldigt viktig funktion för elever som av olika anledningar har behov av en lugn och trygg start eller för elever som har kort eller ingen skolbakgrund. Det som passar en elev behöver inte nödvändigtvis passa en annan och en elevs behov behöver inte överensstämma med en annans. Det är här någonstans vi slutar att fundera. Av rutin placerar vi nyanlända elever där vi bestämt att de ska vara. Oavsett vilken elev det är eller vilket behov den eleven har. I många kommuner/skolor handlar det om placering i förberedelseklass utan att man ens funderar över om det finns någon annan möjlighet som passar eleven bättre.

Gör vi detta utifrån elevens bästa? Ja, det vill jag påstå. Gör vi detta för att vi inte är tillräckligt insatta i vad som är optimalt för elevers språk- och kunskapsutveckling? Kan så vara. Eller kan det kanske vara så att vi placerar de nyanlända eleverna i egna klasser för att vi helt enkelt inte har någon annan, bättre, lösning? Även om vi vill, finns det nästan aldrig resurser eller kompetens ute i de ordinarie klasserna för att ta emot nyanlända elever så tidigt som forskningen förordar.

Regeringen ska nästa år avsätta 60 miljoner kronor i en särskild satsning på grundskolor i utsatta områden. Det ska bli intressant att få ta del av vad dessa pengar kommer leda till och vad man kommer att satsa på. Om det är någon på Utbildningsdepartementet som är intresserad så har jag här ett förslag på hur vi ska komma en bra bit på vägen.

Så här ser jag på saken.

Vi har nästan 20% elever i den svenska skolan idag som har ett annat modersmål än svenska. Av dessa finns självklart många som kommer lämna skolan med höga betyg på samma sätt som det i den 80%-iga gruppen av elever med svenska som modersmål finns många elever som inte kommer bli behöriga till gymnasieskolan. Det är inte modersmålet i sig som styr över en elevs skolframgång. Det är så mycket mer.

Detta vet vi. Eller hur? Vi vet att föräldrars utbildningsbakgrund spelar roll t ex. Vi vet, vi har hört det förr, vi hör det igen. Men gör vi något åt det? Är vi medvetna om att vi genom att förändra vårt sätt att undervisa kan få fler elever att nå bättre resultat? Eller gör vi som vi brukar, tar för givet att eleverna har de bakgrundskunskaper de brukar/borde ha och undervisar på samma sätt som vi brukar göra?

När det gäller nyanlända elever så brukar de allra flesta lärare känna stor maktlöshet inför att få in en nyanländ elev i klassen. Tankar som "Men hjälp, hon kan ju ingenting!", "Stackars barn som ska kastas in här!" eller "Vad kan han göra, han förstår ju ingenting?" är mer än vanliga. Och förståeliga. Men också förrädiska. Det är kompetenta barn och ungdomar vi får in i våra klassrum, barn och ungdomar med erfarenheter och kunskaper som de kanske inte delar med våra gamla elever men som de kan dela med sig av.

Vad vi ofta gör när vi får in nyanlända elever i våra klasser är att vi förenklar. Vi förenklar vårt språk och våra texter, vi tar bort svåra ord etc vilket leder till att vi mer eller mindre omedvetet sänker kraven för eleverna. Vi tror att vi gör eleverna en tjänst när vi i själva verket berövar eleverna möjligheten att tillägna sig ett mer avancerat språk och en mer avancerad tankeutveckling. Vad vi i stället ska göra är att anpassa vår undervisning så vi förtydligar och förklarar så eleverna kan ta till sig innehållet samtidigt som de utvecklar sitt andraspråk. Lätt att säga. Svårare att genomföra. Men inte omöjligt.

Den enda lösning, som jag ser det, för att få fler elever i den svenska skolan att nå skolframgång, nyanlända eller inte, är att alla lärare i den svenska skolan är insatta i vad som kännetecknar en språkutvecklande ämnesundervisning. Elevernas språk utvecklas på alla lektioner och under hela skoldagen, alltså har alla lärare lika stort ansvar i elevernas språkutveckling. Vet vi detta? Tänker vi på det? Eller tänker vi att det är någon annans ansvar?

Språkutvecklande ämnesundervisning kännetecknas av att undervisningen är planerad utifrån både ämnes- och språkmål, vi har alltså även uttalade mål med vad vi vill att eleverna ska utveckla rent språkligt. Det finns en balans mellan tala, lyssna, läsa och skriva eftersom eleverna behöver träna sitt nya ordförråd och sitt nya språk i många olika sammanhang. Samtalet som sådant ges stort utrymme och en språkutvecklande ämnesundervisning kännetecknas av en rik klassrumsinteraktion både mellan lärare - elev och elev - elev. Ämnesinnehåll kopplas till elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter och det är en kontextrik undervisning där eleverna ges stöttning, eller scaffolding som det även kallas.

Det handlar om att individualisera men inte genom att anpassa uppgifterna utan genom att anpassa den stöttning vi (lärare och andra elever) ger eleven för att han eller hon ska klara av att lösa uppgiften och i framtiden klara av att lösa en liknande uppgift på egen hand. Det handlar om att modellera, att ge mallar och modeller, att synliggöra lärandet och strukturera. Det handlar även om att ge eleverna ett metaspråk så vi har ett gemensamt språk att tala om språket på.

Egentligen handlar det om så lite som kan göra en markant skillnad. Bara vi alla är medvetna om att det sätt vi undervisar på gör skillnad.

Vill du ha tips på hur man kan fundera när man vill fokusera på elevernas språkutveckling i sin undervisning rekommenderar jag inlägget 7 sätt att få andraspråkselever att nå målen.

Vill du lära dig mer om hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande så rekommenderar jag Pauline Gibbons böcker Stärk språket stärk lärandet och Lyft språket lyft tänkandet. Dessa böcker borde ligga sida vid sida bredvid Lgr 11 på varje lärares arbetsbord. De passar varandra som handen i handsken och är oerhört tydliga redskap för alla lärare. Arbetssättet som beskrivs av Pauline Gibbons passar precis lika bra i en språkhomogen klass som i en klass där alla har olika modersmål. Det handlar om att ge alla elever en rättvis chans, att ge alla elever just de verktyg han eller hon behöver för att nå skolframgång. Det handlar om att stötta där det behövs och låta eleven stå på egna ben exakt den tidpunkt då eleven klarar av det. En annan mycket läsvärd handbok är Språkinriktad undervisning av Maaike Hajer och Theun Meestringa.

Så. Vad är min lösning? Satsa på att kompetensutveckla alla lärare i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt så når inte bara de nyanlända eleverna skolframgång utan även många av de andra elever som idag, av andra anledningar, har svårt att ta till sig undervisningen. Men mer om det har jag skrivit i inläggen Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan? och Vikten av lärares kompetens.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om språkutvecklande arbetssätt, kunskapsutveckling, Nyamko Sabuni, nyanlända elever, Pauline Gibbons, Hajer, litteraturtips,

Språket i ämnet

Det har varit intensiva dagar med intensiva skoldebatter på twitter och mycket arbete med att få igång Skollyftet. Jag har varit på mitt livs första tweetup, där personer som twittrar under ett gemensamt ämne träffas på riktigt. Det var väldigt spännande och jag fick träffa många intressanta personer, bl a Helena von Schantz vars blogg jag följt länge.

Det har hänt så mycket de seanste dagarna att jag inte ens hunnit att skriva om föreläsningen med Gibbons och Hajer som jag var på. Där jag även fick äran att träffa Magister Björn. Väldigt trevligt! När vi ändå pratar om Björn måste ni läsa hans genrepedagogiska inlägg om hur han har arbetat med den narrativa genren med sina 4:or. Inspirerande!

Nåväl. Eftermiddagen med Gibbons och Hajer var väldigt givande. Inte så mycket nytt, kanske, när man läst det mesta som finns att läsa, men ändå en bekräftelse på att det man tänker och arbetar utifrån faktiskt är helt rätt väg.

Båda två talade om vikten av att arbeta med språket i alla ämnen och Gibbons berättade om nya skolresultat som visade på stor framgång i de skolor där man arbetat språk- och kunskapsutvecklande i alla ämnen. Hajer berättade att man brukade ha en ämneslärare och en språklärare som satt tillsammans med kursplanerna och gjorde ämnesövergripande planeringar för att förtydliga vad som var de språkliga målen i ämnena.

Ju mer jag läser om, och tar del av, språk- och kunskapstvecklande arbetssätt i alla ämnen, ju mer övertgad blir jag om att det är exakt så vi måste arbeta för att fler elever ska lyckas.

Jag skriver mer om vikten av lärares kompetens här.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om föreläsning, genrepedagogik, Hajer, kunskapsutveckling, Pauline Gibbons, språkutveckling