04 oktober 2011

De nyanlända eleverna angår oss alla

Regeringen avser att tillsätta en utredning för ett förbättrat och likvärdigt mottagande av nyanlända elever och det är inte en dag försent. Hur mottagningen av nyanlända elever fungerar varierar stort över vårt avlånga land men vad man måste komma ihåg är att det som fungerar i en skola eller i en kommun inte nödvändigtvis fungerar i en annan.

Nyamko Sabuni konstaterar i en debattartikel i Sydsvenskan att vi överlag har för låga förväntningar på nyanlända elever, att vi inte kartlägger deras kunskaper och att undervisningen inte utgår ifrån deras individuella förutsättningar och behov.

Tyvärr håller jag med.

Sabuni skriver vidare att modersmålsundervisningen lever sitt eget liv och att inte tillräckligt många elever får rätt till den studiehandledning på modersmålet de har rätt till.

Här finns det nog inte en enda som säger emot.

Men det finns en liten del i artikeln som jag tror att flera, kanske till och med många, vänder sig emot.
Att nyanlända elever ibland tillbringar ett år i introduktionsklasser där ingen talar svenska är självklart kontraproduktivt.
Detta hade jag också haft synpunkter på för några år sedan. Men inte nu längre. Nu håller jag med. Det är, i de allra flesta fall, kontraproduktivt. Jag ska förtydliga.

Det tar ca 2-4 år för en nyanländ elev att lära sig vardagssvenska medan det tar ca 4-7 år att lära sig så pass mycket svenska att man kan kalla det för att eleven behärskar skolspråket. Med detta i bakhuvudet förstår vi alla att ingen elev i skolan idag har tid att vänta med att utveckla sina ämneskunskaper tills dess att eleven har lärt sig så mycket svenska som behövs för att klara av kunskapsinhämtandet. Så många år har inte eleven på sig.

Alltså måste elevens språk- och kunskapsutveckling ske parallellt. Det fungerar inte att lära sig svenska först och utveckla kunskaperna sedan. Man kan inte skilja på språk och innehåll för hur lär man sig språk bäst? Jo, i ett meningsfullt sammanhang. Hur meningsfullt är det med isolerad språkträning i en miljö där ingen annan än läraren är svensktalande? Vilken input får eleverna och vilken output motiveras de till att själva producera?

Så. Är förberedelseklasser/introduktionsklasser/internationella klasser endast av ondo? Nej. De fyller en väldigt viktig funktion för elever som av olika anledningar har behov av en lugn och trygg start eller för elever som har kort eller ingen skolbakgrund. Det som passar en elev behöver inte nödvändigtvis passa en annan och en elevs behov behöver inte överensstämma med en annans. Det är här någonstans vi slutar att fundera. Av rutin placerar vi nyanlända elever där vi bestämt att de ska vara. Oavsett vilken elev det är eller vilket behov den eleven har. I många kommuner/skolor handlar det om placering i förberedelseklass utan att man ens funderar över om det finns någon annan möjlighet som passar eleven bättre.

Gör vi detta utifrån elevens bästa? Ja, det vill jag påstå. Gör vi detta för att vi inte är tillräckligt insatta i vad som är optimalt för elevers språk- och kunskapsutveckling? Kan så vara. Eller kan det kanske vara så att vi placerar de nyanlända eleverna i egna klasser för att vi helt enkelt inte har någon annan, bättre, lösning? Även om vi vill, finns det nästan aldrig resurser eller kompetens ute i de ordinarie klasserna för att ta emot nyanlända elever så tidigt som forskningen förordar.

Regeringen ska nästa år avsätta 60 miljoner kronor i en särskild satsning på grundskolor i utsatta områden. Det ska bli intressant att få ta del av vad dessa pengar kommer leda till och vad man kommer att satsa på. Om det är någon på Utbildningsdepartementet som är intresserad så har jag här ett förslag på hur vi ska komma en bra bit på vägen.

Så här ser jag på saken.

Vi har nästan 20% elever i den svenska skolan idag som har ett annat modersmål än svenska. Av dessa finns självklart många som kommer lämna skolan med höga betyg på samma sätt som det i den 80%-iga gruppen av elever med svenska som modersmål finns många elever som inte kommer bli behöriga till gymnasieskolan. Det är inte modersmålet i sig som styr över en elevs skolframgång. Det är så mycket mer.

Detta vet vi. Eller hur? Vi vet att föräldrars utbildningsbakgrund spelar roll t ex. Vi vet, vi har hört det förr, vi hör det igen. Men gör vi något åt det? Är vi medvetna om att vi genom att förändra vårt sätt att undervisa kan få fler elever att nå bättre resultat? Eller gör vi som vi brukar, tar för givet att eleverna har de bakgrundskunskaper de brukar/borde ha och undervisar på samma sätt som vi brukar göra?

När det gäller nyanlända elever så brukar de allra flesta lärare känna stor maktlöshet inför att få in en nyanländ elev i klassen. Tankar som "Men hjälp, hon kan ju ingenting!", "Stackars barn som ska kastas in här!" eller "Vad kan han göra, han förstår ju ingenting?" är mer än vanliga. Och förståeliga. Men också förrädiska. Det är kompetenta barn och ungdomar vi får in i våra klassrum, barn och ungdomar med erfarenheter och kunskaper som de kanske inte delar med våra gamla elever men som de kan dela med sig av.

Vad vi ofta gör när vi får in nyanlända elever i våra klasser är att vi förenklar. Vi förenklar vårt språk och våra texter, vi tar bort svåra ord etc vilket leder till att vi mer eller mindre omedvetet sänker kraven för eleverna. Vi tror att vi gör eleverna en tjänst när vi i själva verket berövar eleverna möjligheten att tillägna sig ett mer avancerat språk och en mer avancerad tankeutveckling. Vad vi i stället ska göra är att anpassa vår undervisning så vi förtydligar och förklarar så eleverna kan ta till sig innehållet samtidigt som de utvecklar sitt andraspråk. Lätt att säga. Svårare att genomföra. Men inte omöjligt.

Den enda lösning, som jag ser det, för att få fler elever i den svenska skolan att nå skolframgång, nyanlända eller inte, är att alla lärare i den svenska skolan är insatta i vad som kännetecknar en språkutvecklande ämnesundervisning. Elevernas språk utvecklas på alla lektioner och under hela skoldagen, alltså har alla lärare lika stort ansvar i elevernas språkutveckling. Vet vi detta? Tänker vi på det? Eller tänker vi att det är någon annans ansvar?

Språkutvecklande ämnesundervisning kännetecknas av att undervisningen är planerad utifrån både ämnes- och språkmål, vi har alltså även uttalade mål med vad vi vill att eleverna ska utveckla rent språkligt. Det finns en balans mellan tala, lyssna, läsa och skriva eftersom eleverna behöver träna sitt nya ordförråd och sitt nya språk i många olika sammanhang. Samtalet som sådant ges stort utrymme och en språkutvecklande ämnesundervisning kännetecknas av en rik klassrumsinteraktion både mellan lärare - elev och elev - elev. Ämnesinnehåll kopplas till elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter och det är en kontextrik undervisning där eleverna ges stöttning, eller scaffolding som det även kallas.

Det handlar om att individualisera men inte genom att anpassa uppgifterna utan genom att anpassa den stöttning vi (lärare och andra elever) ger eleven för att han eller hon ska klara av att lösa uppgiften och i framtiden klara av att lösa en liknande uppgift på egen hand. Det handlar om att modellera, att ge mallar och modeller, att synliggöra lärandet och strukturera. Det handlar även om att ge eleverna ett metaspråk så vi har ett gemensamt språk att tala om språket på.

Egentligen handlar det om så lite som kan göra en markant skillnad. Bara vi alla är medvetna om att det sätt vi undervisar på gör skillnad.

Vill du ha tips på hur man kan fundera när man vill fokusera på elevernas språkutveckling i sin undervisning rekommenderar jag inlägget 7 sätt att få andraspråkselever att nå målen.

Vill du lära dig mer om hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande så rekommenderar jag Pauline Gibbons böcker Stärk språket stärk lärandet och Lyft språket lyft tänkandet. Dessa böcker borde ligga sida vid sida bredvid Lgr 11 på varje lärares arbetsbord. De passar varandra som handen i handsken och är oerhört tydliga redskap för alla lärare. Arbetssättet som beskrivs av Pauline Gibbons passar precis lika bra i en språkhomogen klass som i en klass där alla har olika modersmål. Det handlar om att ge alla elever en rättvis chans, att ge alla elever just de verktyg han eller hon behöver för att nå skolframgång. Det handlar om att stötta där det behövs och låta eleven stå på egna ben exakt den tidpunkt då eleven klarar av det. En annan mycket läsvärd handbok är Språkinriktad undervisning av Maaike Hajer och Theun Meestringa.

Så. Vad är min lösning? Satsa på att kompetensutveckla alla lärare i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt så når inte bara de nyanlända eleverna skolframgång utan även många av de andra elever som idag, av andra anledningar, har svårt att ta till sig undervisningen. Men mer om det har jag skrivit i inläggen Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan? och Vikten av lärares kompetens.

3 kommentarer:

  1. Hej! Är en språklärare som flyttade till USA med två barn 3 och 5 år för tre år sedan. 5-åringen började direkt i motsv. förskoleklass 2,5h/dag. Han fick extrahjälp med engelskan knappt 30 min/dag och efter ett läsår var han i princip flytande i engelska. Så här gör man oavsett ålder på barnen. Det behöver alltså inte ta 4 år att lära sig ett nytt språk väl. Har blivit positivt överraskad över hur smidigt det gick, även om vi måste ordna svenskundervisning via svenska skolan själva. /Sara

    SvaraRadera
  2. Hej! Det skulle vara intressant att få veta om din "lösning" även gäller för de elever som är mellan 16 och 20 år när de kommer till Sverige: Ska de börja på ett gymnasieprogram innan de kan språket tillräckligt bra för att förstå undervisningen?

    SvaraRadera
  3. Hej Sara och anonym!

    Ju yngre barnen är desto fortare går det att lära sig ett nytt språk. Att komma som 16-åring, som anonym skriver nedan, kräver såklart helt andra krav än om man är 5 år. Så mitt svar till anonym är, nej. För att kunna delta i ett nationellt program på gymnasieskolan krävs godkända betyg i sv/sva från grundskolan. Det har man inte om man kommer till Sverige i den åldern och där får vi hoppas att språkintroduktionsdelen av gymnasieskolan blir så bra som den kan bli.

    SvaraRadera