05 april 2011

Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan?

Jag skulle kunna ge ett enkelt svar på frågan i rubriken. Den elev som kommer från en familj där man diskuterar, resonerar, argumenterar och samtalar mycket och som kanske till och med har studievana föräldrar kommer alltid ha lite lättare att nå skolframgång än elever som kommer ifrån familjer där man mer talar till, än samtalar med, varandra.

Elever med ett fattigt språk, oavsett om de har svenska som modersmål eller inte, kommer inte lyckas nå skolframgång om inte vi i skolan ger dem verktygen att lyckas. Det är skolans uppgift. Där misslyckas vi.

Dagens Maciej Zaremba-artikel i DN väcker en del tankar. Vad har hänt med de svenska elevernas läsförmåga? Det går inte att lyfta ut den frågan ur sin kontext för läsförmåga är ingenting utan förståelse. Har då elevernas förståelse försämrats? Eller har den alltid varit lika dålig? (För elevernas läsförståelse är inte bra.)

Förut krävdes ingen större läsförståelse för att lyckas i skolan. Det räckte med att minnas ord, formuleringar och faktakunskaper. Jag minns själv fasan i att för första gången möta ett samhällskunskapsprov med formuleringar som "Förklara begreppet parlamentarism". Det svaret hade jag inte memorerat och jag hade knappt förstått vad det innebar. Och som alla vet, det går inte att förklara något man inte har förstått. Inte heller argumentera eller analysera.

Så. Vad vet vi egentligen om vad elever förstod av det de läste förut? Vilka kontrollfrågor ställde vi? Kontrollerade vi faktakunskaper och ställde frågor om texters innehåll eller ägnade vi oss åt "varför"- och "hur"-frågor? Är det verkligen rättvist att jämföra då och nu?

Jag tror så här. Vi är överlag ganska bra på att undervisa i läsförståelse i de yngre åldrarna, upp till 3:an. Sedan tar det stopp. I 4:an, då det krävs enormt goda kunskaper i läsning (både avkodning och förståelse) för att kunna tillägna sig kunskap, slutar många att undervisa i läsförståelse. Många lärare tar för givet att eleverna har nått en viss nivå av läsförståelse och att eleverna klarar sig. Man går igenom "svåra ord" och förklarar dem men man ger eleverna alldeles för lite undervisning i läsförståelsestrategier så de kan närma sig nya textgenrer. Vi måste också mycket tidigare än i slutet av mellanstadiet och i högstadiet låta eleverna närma sig andra texttyper än den skönlitterära/narrativa genren och den återberättande genren. Ett väldokumenterat sätt att lyckas med detta är att arbeta med genrepedagogik.

Vi tar för givet att eleverna har samma referensramar och inget kunde vara mer felaktigt. Den typ av elever (om man får generalisera) som hittills har lyckats i den svenska skolan kommer fortsätta att lyckas, oavsett undervisningssätt, metod och pedagogik men det är den andra gruppen, de som man ibland kallar lågpresterande, som har allt att vinna på ett språk- och kunskapsinriktat arbetssätt. Med våra nya styrdokument är detta inte längre bara något önskvärt utan något vi alla ska arbeta med.

Det finns en grupp elever som det inte ofta pratas om. Det är en grupp som blir större och större för varje år. En grupp som snart kommer synas i statistiken. Jag pratar om alla de barn och ungdomar som inte har ett fullgott modersmål. Som är födda i Sverige och som har föräldrar som gått i svensk skola (och som således inte har blivit skolade på sitt modersmål) men som ändå anser att deras förstaspråk/modersmål är deras starkaste språk. Dessa barn och ungdomar kan ha ett så fattigt språk (ur skolspråkligt perspektiv, vardagsspråket är oftast väl utvecklat) att de inte har språket som kognitivt verktyg att tillägna sig kunskap. De har helt enkelt inga krokar att hänga upp ny kunskap på. Där måste svenska språket bli deras starkaste språk och vi måste skapa möjligheter för detta. Många lyfter fram nyanländas skolresultat som en bidragande orsak till skolans försämrade resultat, och det är en viktig analys men kanske inte så allvarlig. En nyanländ elev som har ett fungerande modersmål och kanske en gedigen skolbakgrund har ibland större chanser att lyckas i svenska skolan än en flerspråkig elev som är född i Sverige. Det, om något, är allvarligt.

Vi måste, som jag om och om igen poängterar, satsa från början. Vi måste satsa på språkutvecklande arbetssätt i förskolan. Mindre barngrupper så barnen får mer samtalstid med vuxna. Vi måste satsa på kompetenta förskollärare som vet vad språkutvecklande arbetssätt innebär.

Vi måste kartlägga och analysera barns språkkunskaper och skaffa oss ett gemensamt språk så vi i skolan kan ta vid där förskolans arbete slutar. Vi kan inte längre ta för givet att våra elever lär sig läsa genom att läsa eller lär sig skriva genom att skriva. Vi måste undervisa explicit i hur man vet att en, t ex, argumenterande text är en argumenterande text. Först då kan eleverna få kännedom om, och förståelse i, hur man producerar en sådan text. Vi måste således fokusera på vikten av lärarens kompetens.

Språket är nyckeln till skolframgång men en god läsförmåga är det viktigaste verktyget. Det är där den svenska skolan fallerar och det syns först i ämnen där det krävs en exceptionellt god läsförmåga och förståelse för att kunna hänga med då ämnesstoffet är abstrakt, nämligen no-ämnen och matematik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

5 kommentarer:

  1. Jag läser dina tankar kring att öka läsförståelsen och tycker de är bra men i bloggar och kontakter med lärare i grundskolan så känns det inte som några nyheter utan istället möter jag nödrop från lärare som springer livet ur sig med allt från blomvattning till administration och mängder av krav på vad undervisningen ska innehålla.

    Genomgångar klassificeras som gammaldags men något alternativ för att förklara för många samtidigt för att spara tid erbjuds inte. Istället har kommuner och SKL i tjugo års tid sopat problemen vid resursnedskärningar under mattan genom att ropa nytt. Nytt är bra när det förankras och ger förutsättningar för hitta en bra form, nytt är rent skadligt när det kommer som påbud från någon som vill använda det som osynlighetsmantel för sina egna brister.

    Tack för dagens debatt, jag tyckte du lyckades väldigt bra. Till alla, lyssna gärna på Skolministeriet kl 21.03 ikväll eller på URplay senare.

    SvaraRadera
  2. Allt krut på Svenska så att eleverna lär sig något språk alls. Vi kan inte som det från politisk håll hävdas ha 12 modersmål och Svenska som huvudspråk! Hur lär man elever att förstå 12 språk? Röran är total inom skolan och det måste till en avflummning, det är bra med mångfald, men från början måste man ge barn/elever det verktyg de behöver för att kunna förstå samhället de lever i. Och hjälpa dem ur det dilemma de hamnar i när de ska matas med dels fattig Svegelska och dessutom inte få lära sig ordentlig Svenska från grunden i skolan. Man måste träna läsförståelse! I annat fall kan elever inte tillgodogöra sig vidare utbildning i nya och svårare ord, när de inte ens vet betydelsen av de lättare.

    SvaraRadera
  3. Jan, tack själv för en intressant debatt (är det verkligen rätt ord?) idag! Jag satt i bilen hem och försökte komma ihåg vad vi sa, får lyssna mer ordentligt ikväll.

    Du skriver i kommentaren att detta med läsförståelse inte är någon nyhet ute bland lärare och att lärare i stället håller på att gå under av alla extra pålagda (onödiga?) arbetsuppgifter. Jag både håller med och tänker precis tvärtom. Jag ska förklara en sak i taget.

    Läsförståelse vet alla är viktigt. Men alla vet inte hur man arbetar med läsförståelse högre upp i åldrarna. Jag tror även att den syn jag har på läsförståelse ur ett ett genrepedagogiskt perspektiv nog med rätta kan kallas "nyhet" eller "nymodighet". Jag vet inte om du känner till de australiska "Read to Learn"-programmet? http://www.readingtolearn.com.au Det är ett väldigt strukturerat sätt att arbeta med läsförmåga och läsförståelse, även högt upp i skolåren. För visst, Jan, är det där man märker att läsförmågan inte håller?

    Nödropen från lärarna du möter handlar om mängden arbetsuppgifter som läggs på lärarna, nödvändiga eller mindre nödvändiga sådana, och jag håller med om att vi måste begränsa vad som verkligen är vårt uppdrag. Men, rent krasst, tror jag att vi fortfarande kommer att ha en stor mängd elever som inte kommer nå målen i skolan oavsett hur lite eller mycket en lärare arbetar om vi inte samtidigt fokuserar på hur en lärare arbetar. För det är kompetenta lärare eleverna behöver och inom den kompetensen tror jag att kunskap i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt är av yttersta vikt för att de elever som vi nu förlorar på vägen i stället ska lyckas.

    "Genomgångar", som du skriver om, är förövrigt en förutsättning för det arbetssätt jag beskriver men då måste man hålla i tanken att genomgångar i sig varken behöver betyda att det är individanpassat eller spårk- och kunskapsutvecklande utan det handlar, ju som alltid, om hur läraren undervisar. Genomgångar kan vara lika dåliga som "eget arbete" (ur ett språkutvecklingsperspektiv och ett pedagogiskt perspektiv), det får vi inte glömma. Katederundervisningens baksida, du vet.

    Sedan har vi skuldfrågan som du är inne och nosar på. Jag tycker inte att det är speciellt fruktsamt att skylla på varken SKL, lärarna eller eleverna. Vart leder det? Bara till en evig rundgång. Alla måste ta sitt ansvar, politiker, kommuner, regeringar och så även jag. Och du. Och alla andra lärare.

    De beslut om nedskärningar som fattades på 90-talet var ett sätt att rädda ekomomin då. konsekvenserna får vi leva med nu. Hade skolan sett annorlunda ut, och hade resultaten varit bättre, om skolan inte hade kommunaliserats? Jag är tveksam. Nedskärningarna hade skett ändå. Kommunerna hade haft mycket att säga till om ändå.

    Nä. Nu tycker jag vi blickar framåt. Skolutveckling ska inte gå baklänges. Vi har kommit så långt att internationella mätverktyg inte kan mäta våra eleverns kunskapsutveckling på ett rättvist sätt, det betyder något. Det betyder inte att vi är bäst. Men vi är bra och vi kan såklart bli bättre.

    Vad svenska skolan behöver nu är att vi lärare återtar makten över vår professionalitet och skolfrågorna. Det är vi som vet vilka elever som gömmer sig bakom siffrorna i statistiken. Det är vi som känner till våra styrdokument och kan omvandla dem till vardag och verklighet. Det är vi lärare som vet vad eleven vi har framför oss behöver för att utvecklas optimalt. Vi besitter denna kunskap men våra röster hörs inte tillräckligt högt. Vårt gnäll hörs mer än våra konstruktiva förlag och det är inte den rätta vägen att vinna tillit och förtroende.

    SvaraRadera
  4. Harry, välkommen till min blogg! Eftersom du i din presentation beskriver dig som en ironisk provokatör kan jag inte riktigt ta dina ord seriöst.

    Jag undrar lite stilla vilken politiker det är som tycker att 12 modersmål är optimalt att utveckla men väljer att tolka din siffra tolv som jag tolkar "femtielva".

    Som du säkert redan vet handlar det inte om mängden språk utan om att barn och ungdomar ska få fortsätta sin kunskapsutveckling i och på sitt modersmål eftersom det främjar utvecklingen av deras svenska språk.

    Jag är kanske inte så lättprovocerad, kom jag att tänka på nu. Jag har brottats med dessa frågor i evigheter och har mött många intressanta, och provocerande, åsikter under åren.

    SvaraRadera
  5. Det var nog mer av en diskussion än debatt då du och jag verkar ha väldigt många åsikter som ligger nära varandra.

    Jag är egentligen inte ute efter att skuldbelägga SKL men jag tycker det är dags att för SKL att sluta kamouflera sina egna brister och skylla på lärarna.

    Jag ger gärna SKL chansen att se till att rektorer börjar följa upp lärarnas viktigaste uppdrag, genom att ge tid och göra kontroll av att detta sker. Det här är den enskilt mest avgörande frågan för en förbättrade skola. Det här är ett så utmanande och viktigt första steg att de i övrigt kan göra väldigt lite. Jag tycker att SKL har varit inne och petat med allt för mycket sådant de inte behärskar.

    Du har säkert rätt i att det finns mer att lära ut kring att stimulera språkutvecklingen för äldre elever, det är ju inte mitt specialområde. Jag lyfter dock fram det här med överkraven och tiden som inte räcker till, detta leder ju till att det är lätt att slå ifrån sig rejält bra förslag.

    SvaraRadera