Det krävs "kraftfulla insatser insatser för att nyanlända elever med annat modersmål än svenska ska få möjlighet att nå de nationella målen för skolan" och det är ju inget nytt. Men jag tycker om att man numera lyfter denna, för mig, viktiga fråga.
På ett övergripande plan framstår det i många fall som om skolorna, tvärtemot
sitt uppdrag, utgör starten på och befäster särskiljande och segregering, säger
Iréne Sehlin.
Det är ett uttalande som det tar ett tag att smälta. Min första tanke är att skriva: "Nej! Det är inte sant!" Men, handen på hjärtat, kanske det ligger lite sanning i det.
Jag har ju haft många diskussioner med andra lärare för nyanlända och det finns stora skillnader i hur vi ser på detta. En del tycker att det är viktigt att eleverna går i en egen "förberedelseklass" länge, upp till 2 år. Andra tycker att nyanlända kan gå i en ordinarie klass redan från början. Jag har valt att vandra en gyllene medelväg. Eleverna får börja i en förberedelseklass men de får snabbt tillhöra sin ordinarie klass. De ska inte fastna hos oss men de ska inte heller kastas ut i en klass där de varken förstår något eller kanske inte ens vet vad som förväntas av dem.
Vi som undervisar de nyanlända ska ha stor kompetens om hur en parallell språk- och kunskapsutveckling går till och hur en andraspråksutveckling sker. Det är inte alla "förberedelseklasslärare" som har formell kompetens men jag skulle vilja säga att det är ännu färre klasslärare som har den kompetensen.
Eldsjälar – inte rektor ansvarar Det saknas ofta gemensamma riktlinjer,
kompetensutveckling och diskussioner i kommunerna om hur undervisningen ska
organiseras och bedrivas vilket gör att enskilda rektorer och lärare bär hela
ansvaret såväl för att ta emot eleverna och som för att ge dem en ändamålsenlig
undervisning.
Det finns riktlinjer. Nationella riktlinjer. Det finns Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever.
Enligt mig finns det många kommuner som har egna gemensamma riktlinjer men tydligen räcker det inte. Eller så skiljer sig synen åt. Jag hade möjligheten att för ett år sedan delta i en nätverksträff för lärare som arbetar med nyanlända elever. Vi hade många intressanta diskussioner och jag skrev en artikel till LiSetten om vår träff. För den som är intresserad har jag kopierat in en del av artikeln i ett eget inlägg.
Vi som jobbar ute i den svenska skolan med dessa nyanlända elever brottas dageligen med att individualisera undervisningen. Att läsa detta citat blir lite som ett slag i magen:
Eftersom nyanlända elever utgör en extremt heterogen grupp är det av
avgörande betydelse för den enskilde eleven att undervisningen individualiseras
i samtliga ämnen. Men granskningen visar att kommunerna och skolorna ofta
rutinmässigt placerar eleverna i introduktionsklasser där undervisningen är lika
för alla oavsett elevernas olika bakgrunder, förutsättningar och behov.
Det är en omöjlighet att undervisningen kan vara lika för alla när man har elever i olika åldrar, med olika skolbakgrund och extrema skillnader på läskunnighet och studievana. Det går inte. Jag tror inte ens det finns lärare som försöker göra undervisningen lika för alla i en sådan grupp? Vår stora utmaning är ju att alla elever har sin egen undervisning på sin egen nivå. Visst, man kan ha ett gemensamt tema men jag kan omöjligt ställa samma krav på alla elever, då skulle de kraven bli orimligt låga.
Är jag så hemmablind att jag tror att alla individualiserar undervisningen så som jag gör? Nej. Jag tror att vi som individualiserar är i majoritet. Eller jag har alltid trott det. Men nu när jag läser Skolinspektionens kvalitetsgranskning börjar man ju undra.
Sedan har vi den eviga frågan som gäller studihandledning på modersmålet. Skolinspektionen skriver:
Nyanlända elever får inte studiehandledning på sitt modersmål i den utsträckning
de behöver och det råder ofta förvirring bland personalen kring vad handledning
innebär och hur den ska ges.
Och jag undrar stilla. Hur ska alla dessa elever kunna få studiehandledning på sitt modersmål när vi saknar kompetenta modersmålslärare. I de stora språken finns lärare, ja. I storstäderna kan man också hitta en del lärare i de mindre språken. Men tillräckligt många? Och tillräckligt kompetenta?
Jag kan ärligt säga att jag, i sambeslut med elever, föräldrar och skolledning, aktivt valt bort studiehandledning i vissa fall. Det känns inte kostnadseffektivt att, t ex, låta en elev gå iväg och få studiehandledning som består i att modersmålsläraren själv gör det arbete som eleven skulle göra... Den dagen vi har modersmålslärarna anställda på skolan och den dagen de har samma status som alla andra lärare kan vi locka de riktigt komptenta modersmålslärarna till skolans värld. Vi måste satsa på modersmålsslärarna, de måste få fortbildning och de måste få anständiga arbetsförhållanden. Dessutom måste modersmålsämnets status ökas. Vilket barn yucker det är "roligt" att gpå på modersmålsundervisning kl 15.15 efter en hel dagi skolan? De vill ju ut och leka/gå på sina andra fritidsaktiviteter som alla andra...
Ett tips när det gäller modersmålsundervisning är att kolla in Tema Modersmål.
Skolinspektionen skriver också följande:
Kunskap om nyanlända elevers rätt till utbildning finns ibland på kommunal nivå
men saknas i hög utsträckning bland personalen i skolorna, vilket leder till att
gällande författningar inte alltid tillämpas.
Där är jag helt enig. Fast inte när det gäller just vi som jobbar med dessa elever. Men alla andra. Speciellt är okunskapen stor bland de mottagnade lärarna. De som ska ta emot en nyanländ elev tycker ofta att "eleven inte kan något" och många lärares svar på problemet är att "de kan väl inte börja i klass ännu?" Men detta går att förändra. Med hjälp av information. På min skola har vi skrivit et tlitet brev där vi beskriver hur vi arbetar med dessa elever och vad vi förväntar oss av mottagande lärare etc. Det har underlättat massor!
Ett annat stort utvecklingsområde är detta med omdömen och bedömning.
Uppföljning och utvärdering av nyanlända elevers kunskapsresultat och
skolsituation sker inte i tillräcklig utsträckning i de granskade kommunerna och
skolorna
På min skola har vi sex övergripande mål för verksamheten som rör de nyanlända eleverna. Dessa sex mål är sedan stora delar av elevernas individuella utvecklingsplaner. Tydliga mål som lätt går att utvärdera. Dessutom utvärderar vi varje läsår och drar slutsater om vad vi behöver utveckla och vad vi ska förändra.
Kanske är det ovanligt. Det vet jag inget om, men jag tror inte det.
Men å andra sidan verkar det ju som om verkligheten är en annan än den jag lever och arbetar i. Annars skulle ju kvalitetsgranskningen av nyanlända elevers situation inte ha kommit fram till det de kom fram till.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jobb, lärarrollen, modersmålsundervisning, nyanlända elever, reflektion, sent anlända elever, Skolinspektionen
