Väl fungerande skolor är allas ansvar

 På SVD Brännpunkt skriver Skolinspektionen idag att de är beredda att straffa de huvudmän som inte ser till att det satsas för att de skolor med hög andel flerspråkiga elever ska nå goda resultat. Skolinspektionen skriver att dåliga skolresultat ofta skylls på yttre faktorer som att skolorna har hög andel elever med flerspråkig bakgrund, eleverna har kortutbildade föräldrar (ok, de skriver lågutbildade men jag använder kortutbildade) och andra förklaringar som inte skolan kan påverka.

Såklart kan en del av orsakerna handla om detta, men att skylla ifrån sig är samma sak som att inte ta ansvar. För huvudmännen, skolorna och de enskilda lärarna har ett stort ansvar att ta. Samt föräldrar och elever. Och rikspolitiker. Faktum är att om vi vill ha väl fungerande skolor i ett väl fungerande samhälle är det allas vårt ansvar.

Så. Vad kan huvudmän, som har många skolor med låga resultat och hög andel elever med flerspråkig bakgrund, göra för att höja resultaten? Jag skriver som jag brukar göra. Satsa från början och låt det kosta. Satsa på mindre barngrupper i förskolan, satsa på att kompetensutveckla förskolepersonal, förskollärare och övriga lärare i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Låt det finnas plats för alla barn i förskolan för det är i förskolan vi språksocialiserar in barnen i skolspråket, det språk som är nyckeln till skolframgång, precis som jag skrev i ett inlägg om hur man kan vända resultaten i Rosengård.

Arbetet i förskolan är av yttersta vikt för att barnen ska lyckas i sitt framtida skolarbete. Det finns forskning som visar att barn som gått i en pedagogiskt stark förskola lyckas bättre i skolan än andra (Jag kan inte länka just nu men vet du vilken undersökning jag pratar om får du gärna länka) och när det gäller flerspråkiga elevers skolframgång tror jag det är ännu viktigare.

När barnen väl börjar skolan måste vi lärare ha kompetens i hur man lär på sitt andraspråk, vi måste veta vad som är modersmålspåverkan och vad som är annat. Vi måste veta vad det är i skolspråket som vållar svårigheter och vi måste kunna dokumentera våra elevers framsteg. Många av elevernas "fel" är i själva verket tecken på utveckling men utan kompetens i andraspråksutveckling går dessa tecken lärarna förbi. När jag funderar över detta blir jag riktigt, riktigt irriterad över att det inte krävs kompetens i svenska som andraspråk för 1-3-lärare för att bli behörig att undervisa i ämnet svenska som andraspråk. Behörighet i svenska räcker enligt förordningen. Och tro mig, det räcker inte. Det ultimata vore om man kunde arbeta två lärare i varje klass. En andraspråksexpert och en ämnesexpert. Eller liknande kombinationer. En annan bra lösning vore att det fanns möjlighet att arbeta i mindre grupper. Inte för små men inte alls så stora som klasserna ofta är nu.

Vi måste även låta de elever som har ett starkt modersmål får fortsätta att utveckla detta samtidigt som de får kunskapsutveckling i form av studiestöd. Detta har eleverna rätt till men det är långt ifrån alla som får det.

Det finns skolor som lyckas bättre än andra och jag tror att det som kännetecknar dessa skolor är att de tar ansvar. De förändrar och utvecklar. De inser att det inte går att använda samma arbetssätt och material med flerspråkiga elever som med helsvenska. De inser att det inte går att se på svenska som andraspråk som ett "stödämne", ett ämne man går ifrån och läser i en skrubb någonstans utan de lyfter in språkutvecklingen i skolans alla ämnen. Dessa skolor ser möjligheter i stället för problem och de lyfter sina elever i stället för att placera dem i fack som de har svårt att ta sig ur.

På ett sätt blir jag tacksam över att Skolinspektionen så starkt påpekar att detta faktiskt är huvudmännens och skolornas ansvar. På ett annat sätt blir jag oerhört beklämd över att detta över huvudtaget ska behöva bestraffas. Något så självklart.

Väl fungerande skolor är allas ansvar. Vi måste lära av varandra. Vi måste inse att skolframgång kostar mer i vissa områden än andra och att det enda sätt vi kan bryta upp vårt segregerade samhälle är att bygga upp en likvärdig förskola och skola där alla barn ges möjlighet att lyckas.

Det är allas vårt ansvar. Var vi än bor och var vi än arbetar.

Tillägg: Ser nu att även GP skriver om Skolinspektionens eventuella sanktioner.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolinspektionen, skoldebatt, svenska som andraspråk, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling, kunskapsutveckling, förskola, modersmålsundervisning

Ämnesdidaktiska perspektiv på flerspråkighet

Nu har "Greppa språket - ämnesdidaktiska perspektiv på flerspråkighet" kommit och kan beställas eller laddas ner från Skolverket. Det är en översikt som tar upp didaktiska perspektiv som gynnar flerspråkiga elever men jag hävdar att alla elever kan gynnas av det som tas upp i denna bok.

Boken är skriven av olika personer från Nationellt centrum för svenska som andraspråk och jag tycker de har lyckats sammanfatta det viktigaste av svensk och internationell andraspråksforskning och framförallt didaktisk andraspråksforskning om språk och ämne. Detta är något vi i Sverige inte har forskat så mycket på och därför tar översikten upp forskning från framförallt Australien, USA, Storbritannien och Nederländerna.

Man tar i översikten upp Skolinspektionens granskning av språk- och kunskapsutvecklingen för flerspråkiga elever och nämner att lärare inte har tillräcklig kunskaper för att hantera flerspråkiga elever i en undervisningssituation. Det räcker inte med att ge undervisningsmetoder utan man måste få till ett didaktiskt perspektiv på undervisningen utifrån följande frågor:

• Vem eller vilka är de som ska lära sig och vad kan de?
• Vad ska de lära sig? Varför väljs just detta innehåll och dessa mål?
• Vilka allmändidaktiska teorier lämpar sig för just detta planerade ämnesstoff?
• På vilka sätt engageras och utmanas eleverna språkligt och hur kan elevernas mångkulturella erfarenheter tas tillvara i undervisningen?
• Hur kan man lägga upp den konkreta undervisningen och bearbeta ämnesstoffet så att alla elever ska ha möjlighet att utveckla såväl faktakunskaper, förståelse, färdigheter som förtrogenhet?

Författarna ger en förklaring av dessa didaktiska perspektiv på undervisningen utifrån forskning och de sammanfattar de viktigaste faktorerna som gynnar flerspråkiga elevers lärande i följande punkter:

• läraren betonar läsning och skrivande
• läraren betonar muntlig framställning, lyssnande och visualiseringar
• läraren betonar tankemässigt krävande uppgifter
• läraren känner till och kan analysera språket i sitt ämne
• läraren fokuserar på en medveten utveckling av ordförrådet i ämnet
• läraren förstår vilka texter som är ämnestypiska och vad som kännetecknar dem
• läraren undervisar om vad som utmärker olika texter i ämnet och också om olika lärandestrategier, och använder olika typer av formativ bedömning av elevernas prestationer
• läraren skapar en elevcentrerad klassrumsmiljö.

Boken är uppdelad i 6 kapitel där kapitel 2-4 fokuserar på lärande och undervisning och kapitel 5-6 fokuserar på flerspråkighet och förhållningssätt. Kapitlen går att läsa fristående och även om kapitel 2 är ett ganska tungt kapitel med teorier om lärande så är hela boken tämligen lättläst och lätt att ta till sig. Det ges många elev- och klassrumsexempel och det är lätt att se återkopplingarna till de didaktiska och teoretiska perspektiven.

Det poängteras särskilt de förtydligade kraven på språklig förmåga i kurs- och ämnesplaner i Lgr11 och Lgy11:

I de olika kursplanerna respektive ämnesplanerna specificeras sedan de språkförmågor som elever förväntas utveckla i de olika ämnena. I dessa dokument bygger varje avsnitt, Syfte, Centralt innehåll och Kunskapskrav, på varandra. När det handlar om de språkkrav som ställs i ämnet, behöver man alltså som lärare både i planering och genomförande ha hela kurs- respektive ämnesplanen i åtanke, och fundera över hur innehållet i undervisningen läggs upp och genomförs på bästa sätt för att ge eleverna möjlighet att nå både ämnes- och språkmålen.

De ger även exempel ur en kursplan för att förklara hur detta kan se ut. Eftersom språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt är gynnsamt för flerspråkiga elever tas olika arbetssätt och metoder upp. Genrepedagogik är ett sådant exempel som ges en ingående beskrivning i boken.

I boken finns det även modeller för strukturerad ämnesundervisning, dvs planering för och genomförande av undervisning/arbetsområden och bedömning av det eleven har lärt sig. Allt anpassat utifrån att de språkliga och ämnesspecifika förmågorna utvecklas hand i hand.

Det poängteras gång på gång att denna bok bör läsas och diskuteras av alla lärare, oavsett ämne eller ålder på eleverna, och det är verkligen en bok som alla kan ta till sig och lära av. Språkutvecklingen hos våra elever rör inte bara språklärarna och svenska som andraspråkslärarna utan alla lärare har lika stort ansvar i att eleverna utvecklar sitt språk maximalt. Därför tar boken även upp språket i matematiken och vikten av att reflektera över sitt lärande och ge eleverna ett gemensamt metaspråk.

Min förhoppning är att Greppa språket sprids ut i lärarrum och arbetslag och att den läses och diskuteras av alla. För de flerspråkiga eleverna rör oss alla. Förr eller senare. 20 % av de svenska grundskoleeleverna har ett annat modersmål än svenska. En av fem. Nu är det dags att tänka om för bevisligen fungerar inte det vi gjort hittills och jag tror vi har allt att vinna om vi satsar på språket i ämnet. I alla ämnen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om språkutveckling, kunskapsutveckling, Greppa språket, Skolverket, Skolinspektionen, Lgr11,

Är svensklärare kompetenta nog?

Ända sedan lärarlegitimationen började planeras har jag oroat mig för hur det ska bli med mitt hjärteämne, svenska som andraspråk. Ämnet utan status. Ämnet som aldrig verkar bli av med stödämnes-stämpeln. Med enkel matematik kan man räkna ut att andelen elever som behöver undervisning i svenska som andraspråk är bra mycket större än andelen behöriga svenska som andraspråkslärare. I Sverige idag är det drygt 20% av alla barn och ungdomar som har en flerspråkig bakgrund. Hur många av dem som läser, eller borde läsa, efter kursplanen i svenska som andraspråk vet jag inte, men jag vet att alltför många elever går miste om möjligheter att få utveckla sitt svenska språk och sina kunskaper på grund av att lärare inte har kompetens i hur elever lär i och på sitt andraspråk.

Jag har haft mina farhågor i hur behörighetskraven skulle komma att se ut. Jag misstänkte att man skulle "se mellan fingrarna" när det gällde just svenska som andraspråkslärarna. För vi räcker inte till. Vi är inte tillräckligt många. Det hade blivit en omöjlighet, i praktiken, att hitta så många behöriga svenska som andraspråkslärare som svenska skolan behöver. Precis som det kan vara en omöjlighet att hitta behöriga modersmålslärare i många av våra flerspråkiga elevers modersmål.

Men ändå. Jag tycker inte det är ok att man som svensklärare i år 1-3 per automatik är behörig i svenska som andraspråk. Vad signalerar samhället till skolan och lärarna nu? "Äsch, svenska som andraspråk är inte så viktigt när barnen är små, det kan svensklärarna fixa ändå!"

Får man vara lite fräck och be beslutsfattare läsa in sig på Skolinspektionens rapport om bristande språk- och kunskapsutveckling i förskolor och skolor och kanske även läsa igenom den alarmerande rapporten från Rosengård? Det finns en uppenbar anledning till dessa alarmerande resultat och att strunta i behörighet för svenska som andraspråklärare i år 1-3 bidrar inte i rätt riktning.

Eftersom jag är övertygad om att ämnet är viktigt och att arbets- och synsättet man har när man arbetar språk- och kunskapsutvecklande är något som verkligen fungerar så hoppas jag innerligt att jag tolkar förordningen fel. Hur tolkar ni den?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, behörighet, kvalitetsgranskning, kunskapsutveckling, lärarlegitimation, Rosengård, Skolinspektionen, språkutveckling, svenska som andraspråk

Hur vänder man resultaten i Rosengård?

Skolinspektionen rapporterar nu om en alarmerande situation i förskolor och skolor i Rosengård, Malmö kommun och det är en tämligen mörk läsning om hur det saknas kompetenta pedagoger inom förskolan och skolbarnomsorgen och där man kan läsa att förskoleverksamheten oroväckande ofta styrs av traditioner och gammal vana i stället för de nationella målen, som således inte har en tillräckligt tydlig plats inom förskolan. Inom grundskolan är det ett flertal punkter som lyfts fram men framför allt rör det sig om de sjunkande resultaten i år 9:

Elevernas situation när det gäller måluppfyllelse är sedan en följd av år allvarlig i stadsdel Rosengård. Det är synnerligen problematiskt att det stora flertalet elever lämnar grundskolan utan en fullgod utbildning och att resultaten för årskurs 9 försämrats. Inte ens en tredjedel av stadsdelens elever nådde målen i alla ämnen i årskurs 9 år 2010. Detta innebär att fler än sju av tio elever går en osäker framtid till mötes såväl när det gäller vidare utbildning som i arbetsliv och samhällsliv. Stadsdelen har en relativt sett stor andel nyanlända elever som inte alltid kan förväntas klara målen för grundskolan på ett fåtal år. Att resursstarka elever lämnar stadsdelens skolor är förmodligen ytterligare en förklaring till vikande måluppfyllelse men också en del av problematiken. Men, många elever som är födda i Malmö eller som gått flertalet år i svensk skola når inte de resultat som kan förväntas, och såväl stadsdelen som Malmö kommun måste vidta extraordinära åtgärder på såväl skol- som stadsdelsnivå.

Det påpekas att många elever inte får rätt till den studiehandledning på modersmålet de har rätt till och Skolinspektionen har genom intervjuer märkt att många lärare i grundskolan tenderar att förenkla undervisningsinnehållet vilket omedvetet leder till att kraven sänks. Skolinspektionen skriver även att det bland många pedagoger finns ett "brist-tänkande", dvs att man ser "problem" hos eleverna och att man fokuserar på vad eleverna inte kan i stället för att ha höga förväntningar.

På svt.se intervjuas Klass 9A-profilen Stavros Louca och han tycker att man behöver "höja ribban" och att lärare måste ställa sig frågan vad man kan förbättra. Kanske behövs coachning, funderar Stavros vidare.

Själv tror jag inte att coachning räcker.

Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit om att vi måste börja från början om vi ska få allt fler elever att nå målen i den svenska skolan. Jag känner inte till Rosengård men jag känner däremot till andra områden i Sverige som påminner om Rosengård och jag kommer nu att generalisera lite men jag tror ändå inte att jag är såpass långt ifrån sanningen. Det är nämligen så att förskolan har en mycket större del av elevernas skolframgång än vad vi som jobbar i skolan ofta känner till. Extra viktig är förskolan för de barn som antingen har en annan kulturell och språklig bakgrund än den svenska eller de barn som kommer från hem där föräldrarna är studieovana.

I förskolan socialiseras barnen in i vårt svenska skolspråk, barnen lär sig genom interaktion hur man närmar sig text, hur man ställer frågor till text och hur man läser mellan raderna. De närmar sig det som forskare kallar "skriftspråkande". Utöver detta lär de sig det svenska språket, orden, ljuden, intonationen. De lär sig så mycket i förskolan som de senare har nytta av i skolan. Självklart lär sig barnen väldigt mycket hemma också men det är inte alls säkert att de har lika stor nytta av den kunskapen för att nå skolframgång i vår svenska skola.

Men, hur ser nu förskolan ut i Rosengård? Om det vet jag inte mycket (men hoppas att Johan Eckman kommer berätta ännu mer om detta framöver) men med tanke på alla invändningar Skolinspektionen har så kan jag tänka mig att förskolorna i Rosengård har gått åt samma håll som i andra delar av landet. Man har troligtvis dragit ner på språkförskolor (vilket leder till att fler barn kommer till svenska skolan utan att kunna speciellt mycket svenska) och inte aktivt arbetat för att barn till föräldralediga och arbetslösa föräldrar ska få ta del av hela förskolans verksamhet utan kanske nöjt sig med 15 eller 20 tim/v. (Vilket såklart räcker gott och väl ur vissa synpunkter men ur språksocialiseringssynpunkt räcker det inte.) Man har troligtvis dragit ner på det som kallas modersmålsstöd i förskolan och således inte medverkat till att barnen ska utveckla sitt modersmål parallellt med svenska språket. Sedan är det kanske inte helt otänkbart att många föräldrar i Rosengård väljer privata förskolor med språk- eller religionsprofiler. Något som inte alls behöver vara något negativt om det inte vore så att många av de pedagoger som arbetar där saknar lärarutbildning och kunskap om de styrdokument som vi arbetar efter. Dessutom är det således inte helt ovanligt att dessa pedagoger inte lyckas språksocialisera barnen in i den svenska skolan och det svenska skolspråket eftersom de inte känner till vad exakt denna språksocialisering innebär.

Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit ett par forskningsprojekt inom förskolan och vikten av kompetenta och insiktsfulla pedagoger inom förskolan och jag har i ett annat inlägg beskrivit en del andra orsaker till varför elevresultaten i svensk skola sjunker.

Ytterligare en anledning till att en del elever inte klarar av skolspråket och således inte lyckas nå målen handlar om att vi har en ganska stor del elever i den svenska skolan som inte har ett fullgott modersmål. Hur ska man kunna tillgodogöra sig kunskap och utveckla sitt språk när man inte har något att hänga upp denna nyvunna kunskap på? Språk och tanke hänger som bekant ihop och har man inget språk att utveckla sina tankar på kan man således inte utveckla sina tankar. Skrämmande, men sant.

Men, nu är ju inte Skolinspektionens rapport helt nattsvart. De skriver även att de ser ökad måluppfyllelse i de yngre åldrarna bland annat på grund av ett stort kompetensutvecklingsprojekt inom språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Där börjar vi närma oss det vi lärare faktiskt kan förändra. Att bara "höja ribban", som Stavros säger, räcker inte. Det är som Robert Walldén skriver i sin blogg: 

En kollega ironiserade förra veckan över tankesättet på följande sätt, och jag kan bara hålla med: "Jaså, lille vän, du klarar inte att hoppa över 1,10. Då höjer vi till 1,20, var så god!".

Lärare, förskollärare, fritidspedagoger och andra som jobbar med barn och ungdomar med flerspråkig och flerkulturell bakgrund har ett enormt stort ansvar för dessa barn och ungdomars skolframgång. Allra störst ansvar har de som arbetar i förskolor och skolor där barn med svenska som modersmål är i minoriotet. Det handlar inte om ämnet svenska som andraspråk, det handlar om så mycket mer. Det handlar om förväntningar, förmåga att se bortom bristerna, att kunna kartlägga kunskaper och erfarenheter och kunna utgå ifrån det. Det handlar dessutom om att kunna utvärdera och förändra, förbättra. Det handlar om kunskap om hur andraspråksutveckling går till, hur elever utvecklar sina kunskaper i och på sitt andraspråk. Och framförallt handlar det om att skapa sammanhang, att man i sin undervisning ser till att språk- och kunskapsutveckling hänger ihop och att arbetet med språkutveckling ingår i alla skolans ämnen i syfte att skapa mening och förståelse hos eleven.

Rosengård, jag tror på er! Det här fixar ni!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, Rosengård, kunskapsutveckling, kvalitetsgranskning, Skolinspektionen, språkförskola, språkutveckling, skoldebatt

Mer om detta även på http://www.dn.se/nyheter/sverige/kritik-mot-rosengardsskolor

Barn till särskola pga bristande kunskap

Efter Skolinspektionens rapport om särskolan har vi kunnat följa debatten om att många barn felaktigt placeras i särskola på grund av olika skäl och för några veckor sedan publicerade Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Skolverket och Socialstyrelsen en debattartikel som tog upp just detta. Jag ögnade snabbt igenom artikeln när den kom och tänkte återkomma till den, men som med så mycket annat lades den åt sidan och glömdes bort. Tills jag snubblade över ett radioinslag på SR International där de berättade att barn med invandrarbakgrund är överrepresenterade i särskolan och att det kan bero på okunskap att barn blir felaktigt placerade där.

Det väcker tankar. Otäcka tankar.

I debattartikeln står det så här:

I de granskade kommunerna är andelen elever med utländsk bakgrund högre i
särskolan än i grundskolan. Skolinspektionen kan i dag inte säga vad skillnaden
beror på. Om orsaken är att kommunerna – med sina bristfälliga utredningsmetoder
– tolkar de problem nyanlända elever kan ha i skolan för de skäl som motiverar
ett mottagande i särskolan är det ytterst allvarligt. Orsakerna till den större
andelen elever med utländsk bakgrund som mottagits i särskolan bör utredas
närmare.

I radioinslaget intervjuas Kristina Szönyi från Specialpedagogiska skolmyndigheten och hon säger så här:

För att rätt kunna bedöma den här gruppen elever ställs det speciella krav,
säger Kristina Szönyi.

– Det krävs en längre tid, det krävs tålamod. Det
krävs att man också har en kunskap om de här elevernas kulturella bakgrund.

Detta är något jag, och många andra som arbetar med nyanlända, brottas med då och då. Vi slåss för att elever ska få den hjälp och det stöd de behöver när det gäller specialpedagogiska insatser men ofta tycker man att det är stöd nog för eleven att få gå i förberedelseklass. Vilket det säkert är. Till en början.

Men när man efter några år fortfarande "känner" (jag väljer det ordet medvetet eftersom det är väldigt svårt att säga vad som är vad när det gäller nyanlända elever. Dessutom är det svårt att hitta testmetoder som fungerar bra för barn och ungdomar med annan kulturell och språklig bakgrund som dessutom saknar svenska språket) att något inte stämmer så dröjer det ändå väldigt lång tid innan en utredning startar och rätt insatser sätts in.

Nu får vi alltså läsa att invandrarelever är överrepresenterade i särskolan. I radioinslaget får vi ta del av en förklaring till detta:

Ett problem är att de tester som görs är bättre anpassade för elever med en
språklig och kulturell förankring i Sverige. Kristina Szönyi på
Specialpedagogiska myndigheten pekar på att sådant som ses som självklart i
Sverige kan betyda någonting helt annat i ett annat kulturellt sammanhang.

– I vår västerländska kultur är vi väldigt tydliga med att vi
kategoriserar tex verktyg för sig, frukter för sig och så vidare. I andra
kulturer har man ett mera handlingsinriktat sätt att kategorisera, det vill säga
att det kanske är en kniv och en apelsin som hör ihop. Då måste man ha den
öppenheten när man bedömer barnens sätt att kategorisera tillvaron, så att man
förstår att det här är helt relevant, säger Kristina Szönyi.

I radioinslaget får vi höra berättas om en psykolog med invandrarbakgrund och hennes syn på denna problematik:

– Hon säger till exempel att om du som barn till exempel har lämnat farmor och
farfar, du har lämnat goda vänner, du har lämnat din katt och så har du vandrat
över bergen i kyla och blötsnö och verkligen lidit umbäranden. Att du sedan ska
kunna prestera som att ditt liv har varit normalt när du sätts i en
testsituation. Det är inte så konstigt att man inte klarar det säger hon. Jag
tycker att det är en rätt så god beskrivning av problemet som sådant, det var
säga hur problematiskt det är att verkligen ställa rätt diagnos.

Detta är ett problem. Ett stort problem som skapar oerhört stora problem i framtiden för de barn som blir felaktigt placerade i särskola.

Men det är också ett problem att vi inte klarar av att ge dessa elever rätt stöd från början. Vi måste bli bättre på att lära oss vad som är vad när det gäller nyanlända elever. Vi kan inte fortsätta att gå på känsla och erfarenhet, vi måste veta med säkerhet. Vi måste utveckla fler ospråkliga testmaterial och vi måste kräva att testmaterialen ändras så de inte per automatik utgår ifrån vårt svenska kulturarv. Och framförallt, vi måste se till att vi genomför valida och reliabla utredningar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om specialpedagogik, Skolinspektionen, Skolverket, kartläggning, skoldebatt, språkutveckling,

Flerspråkiga barns erfarenheter osynliggörs

Skolinspektionen har gjort en ny granskning av olika förskolor och skolor i Sverige som som mynnat ut i den övergripande rapporten Språk- och kunskapsutveckling hos barn och elever med annat modersmål än svenska. I den kommer de fram till ungefär samma slutsatser som vi som jobbar med detta redan känner till.

Man har en alltför svag koppling mellan förskolans och skolans verksamhet och barnets eller elevens erfarenheter och kulturella bakgrund. Man vet alldeles för lite om barnet och barnets eller elevens bakgrund, det räcker inte med att veta vilket modersmål barnet har.

Trygghetstänkandet har en alltför stor roll i förskolan. Man anser att de flerspråkiga barnen behöver trygghet och fokuserar för mycket på det i stället för att stimulera och utmana barnen i deras lärande.

Skolan och förskolan har ett svagt flerspråkigt och interkulturellt perspektiv vilket leder till att det är svårt att skapa meningsfulla sammanhang och ökad förståelse.

Modersmålsundervisningen och studiehandledningen behandlas styvmoderligt och är inte kopplat till förskolan/skolan. Modersmålsundervisningens mål tas sällan upp i elevernas IUP:er och man glömmer bort att nämna modersmålsundervisningen på utvecklingsamtalen. Modersmålsundervisningens resultatredovisningar kan även glömmas bort.

Skolinspektionen kommer med en del rekommendationer på sådant varje skola kan göra för att varje elev/barn med annat modersmål ska nå målen. Jag kan inte låta bli att småle när jag läser rekommendationerna. Alla dessa rekommendationer har jag på ett eller annat sätt nämnt i min blogg under årens gång:

•Ta reda på varje barns erfarenheter, kunskaper, språkliga förmågor och livsmiljö. Anpassa sedan verksamheten och undervisningen och knyt an till barnets erfarenheter.
•Se lärandet som en viktig del i verksamheten redan i förskolan, ha höga förväntningar och utmana barnen i deras lärande.
•Låt arbetet med språkutveckling ingå i alla ämnen i syfte att skapa mening och
förståelse hos eleven.
•Se till att förskolan medverkar till att barnen utvecklar sitt modersmål på det sätt som det är tänkt.
•Utveckla samverkan mellan modersmålslärare och övriga lärare så att modersmålsundervisningen får ett samband med övriga ämnen och blir en likvärdig del.
•Se till att de elever i grundskolan som behöver det, får studiehandledning på modersmålet.
•Utveckla undervisningen i svenska som andraspråk.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolinspektionen, andraspråksutveckling, språkutveckling, modersmålsundervisning, kvalitetsgranskning, kunskapsutveckling, svenska som andraspråk,

kvalitetsgranskning

Skolinspektionen har gjort en kvalitetsgranskning av undervisningen för de nyanlända eleverna. En sådan kvalitetsgranskning tar vi gärna emot med öppna armar och alla vi som arbetar med nyanlända elever tycker att det är bra att frågan äntligen lyfts.

Men resultatet blir man mörkrädd av.

På ingen av skolorna får de nyanlända den utbildning de har rätt till.

Oj.

Dags att sätta på sig de självkritiska glasögonen. Finns fog för kritiken? Är de 34 granskade skolorna representativa?

Jag önskar att jag kunde skriva att Skolinspektionen har begått ett stort misstag, att de bara har granskat de skolor som inte klarar undervisningen, men tyvärr. Mycket av det som Skolinspektionen kommer fram till stämmer överens med verkligheten.

Undervisning för de nyanlända bedrivs alltsom oftast separat från den övriga undervisningen i skolan. Vilket har goda avsikter men kan bli fel. De nyanlända får svårt att "passa in" och känner sig utanför och annorlunda.

Undervisningen sker ofta i förberedelseklasser eller indtroduktionsklasser och undervisningen är ofta alltför enhetlig och utgår inte alltid från elevernas förutsättningar, erfarenheter och tidigare kunskaper.

Skolorna/pedagogerna kartlägger inte elevernas tidigare kunskaper på ett tillfredsställande sätt.

Kunskap om undervisning av nyanlända saknas ofta på skolorna och man kan inte erbjuda modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmålet i den utsträckning man borde.

Undervisningen av de nyanlända och verksamheten kring densamma saknas ofta i skolornas kvalitetsredovisningar.

Bland skolpersonalen saknas det kunskap och kännedom kring vilka lagar och regler som gäller för undervisningen av nyanlända elever vilket leder till att lagarna inte tillämpas.

Och det värsta av allt. I intervjuer målar de nyanlända elever upp en icke-smickrande bild av den svenska skolan. En skola där de nyanlända inte känner sig delaktiga, där de känner sig kränkta och diskriminerade och inte känner att de respekteras.

Vi som ville så väl och så blev det så fel?

Så. Vad är min lösning?

Jag anser att man måste öka kompetensen bland alla lärare i den svenska skolan. Alla lärare måste ha kunskaper i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och veta hur man lär på ett andraspråk.

När de nyanlända eleverna kommer till den svenska skolan anser jag att man bör ha en "introduktionskurs" i en förberedelseklass/mottagningsgrupp eller liknande. Och den klassen/gruppen bör, om möjlighet finns, vara inkluderad i en vanlig skola där eleven direkt klassplaceras.

Introduktionskursen ska ge en trygg start i den svenska skolan, en plats där man i lugn och ro kan "landa" och börja närma sig det svenska språket. Så snabbt det bara går, redan efter några veckor, ska eleven ut i den ordinarie klassen och ha ett fåtal lektioner/vecka. För en del elever kanske det passar att vara med på matematik. För andra kanske idrott fungerar. Eller bild. Eller vad det än nu må vara. Det finns alltid något ämne eller någon lektion som passar.

Det är här det svåra nu infinner sig. Många mottagande lärare anser att det är oerhört svårt att ta emot nyanlända elever. "De kan ju ingenting..." är en vanlig kommentar. Det är fel. Vi måste sluta se på vad dessa elever inte kan, vi måste fokusera på vad de kan, vad de har med sig för kunskaper och erfarenheter.

Vi måste se eleverna som tillgångar och vi måste släppa det gamla synsättet att de har "missat" så mycket. Att de ska "komma ikapp" och lära sig allt som de andra eleverna redan har lärt sig. Med det synsättet har de nyanlända eleverna redan misslyckats innan de ens har försökt.

De nyanlända eleverna kan aldrig nå målen genom att få all sin undervisning i en förberedelseklass. De kan få grunden där, vardagssvenskan och kännedom om Sverige och den svenska skolan, strategier om hur man kan söka kunskap etc. De elever som inte kan läsa måste även få den kunskapen i en förberedelseklass. Men sedan måste de ut i den riktiga skolan och undervisas av ämneslärare, kanske även få ämnesundervisning på modersmålet. Eleverna måste få studiehandledning på modersmålet och de måste få känna att de är en del av den svenska skolan och att skolan ställer samma krav på dem som på alla andra elever.

Vi ska inte tillåta att de nyanlända eleverna stannar kvar i små trygga förberedelseklasser år efter år. De behöver större utmaningar än så.

Men för att detta ska lyckas behövs en kompetensutveckling av stora mått. Inte för oss som redan arbetar med de nyanlända, utan för alla andra lärare. För de nyanlända eleverna angår oss alla.

Skolinspektionen hittade ett fåtal kommuner som de anser är föredömen. Södertälje är en av de kommunerna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Skolinspektionen, kvalitetsgranskning,kunskapsutveckling, modersmålsundervisning, nyanlända elever, svenska som andraspråk,

Nyanlända får inte den utbildning de har rätt till

På Skolinspektionens hemsida kan man läsa att "Nyanlända elever får inte den utbildning som de har rätt till".

Det krävs "kraftfulla insatser insatser för att nyanlända elever med annat modersmål än svenska ska få möjlighet att nå de nationella målen för skolan" och det är ju inget nytt. Men jag tycker om att man numera lyfter denna, för mig, viktiga fråga.

På ett övergripande plan framstår det i många fall som om skolorna, tvärtemot
sitt uppdrag, utgör starten på och befäster särskiljande och segregering, säger
Iréne Sehlin.

Det är ett uttalande som det tar ett tag att smälta. Min första tanke är att skriva: "Nej! Det är inte sant!" Men, handen på hjärtat, kanske det ligger lite sanning i det.

Jag har ju haft många diskussioner med andra lärare för nyanlända och det finns stora skillnader i hur vi ser på detta. En del tycker att det är viktigt att eleverna går i en egen "förberedelseklass" länge, upp till 2 år. Andra tycker att nyanlända kan gå i en ordinarie klass redan från början. Jag har valt att vandra en gyllene medelväg. Eleverna får börja i en förberedelseklass men de får snabbt tillhöra sin ordinarie klass. De ska inte fastna hos oss men de ska inte heller kastas ut i en klass där de varken förstår något eller kanske inte ens vet vad som förväntas av dem.

Vi som undervisar de nyanlända ska ha stor kompetens om hur en parallell språk- och kunskapsutveckling går till och hur en andraspråksutveckling sker. Det är inte alla "förberedelseklasslärare" som har formell kompetens men jag skulle vilja säga att det är ännu färre klasslärare som har den kompetensen.

Eldsjälar – inte rektor ansvarar Det saknas ofta gemensamma riktlinjer,
kompetensutveckling och diskussioner i kommunerna om hur undervisningen ska
organiseras och bedrivas vilket gör att enskilda rektorer och lärare bär hela
ansvaret såväl för att ta emot eleverna och som för att ge dem en ändamålsenlig
undervisning.

Det finns riktlinjer. Nationella riktlinjer. Det finns Skolverkets Allmänna råd för utbildning av nyanlända elever.

Enligt mig finns det många kommuner som har egna gemensamma riktlinjer men tydligen räcker det inte. Eller så skiljer sig synen åt. Jag hade möjligheten att för ett år sedan delta i en nätverksträff för lärare som arbetar med nyanlända elever. Vi hade många intressanta diskussioner och jag skrev en artikel till LiSetten om vår träff. För den som är intresserad har jag kopierat in en del av artikeln i ett eget inlägg.

Vi som jobbar ute i den svenska skolan med dessa nyanlända elever brottas dageligen med att individualisera undervisningen. Att läsa detta citat blir lite som ett slag i magen:

Eftersom nyanlända elever utgör en extremt heterogen grupp är det av
avgörande betydelse för den enskilde eleven att undervisningen individualiseras
i samtliga ämnen. Men granskningen visar att kommunerna och skolorna ofta
rutinmässigt placerar eleverna i introduktionsklasser där undervisningen är lika
för alla oavsett elevernas olika bakgrunder, förutsättningar och behov.

Det är en omöjlighet att undervisningen kan vara lika för alla när man har elever i olika åldrar, med olika skolbakgrund och extrema skillnader på läskunnighet och studievana. Det går inte. Jag tror inte ens det finns lärare som försöker göra undervisningen lika för alla i en sådan grupp? Vår stora utmaning är ju att alla elever har sin egen undervisning på sin egen nivå. Visst, man kan ha ett gemensamt tema men jag kan omöjligt ställa samma krav på alla elever, då skulle de kraven bli orimligt låga.

Är jag så hemmablind att jag tror att alla individualiserar undervisningen så som jag gör? Nej. Jag tror att vi som individualiserar är i majoritet. Eller jag har alltid trott det. Men nu när jag läser Skolinspektionens kvalitetsgranskning börjar man ju undra.

Sedan har vi den eviga frågan som gäller studihandledning på modersmålet. Skolinspektionen skriver:

Nyanlända elever får inte studiehandledning på sitt modersmål i den utsträckning
de behöver och det råder ofta förvirring bland personalen kring vad handledning
innebär och hur den ska ges.

Och jag undrar stilla. Hur ska alla dessa elever kunna få studiehandledning på sitt modersmål när vi saknar kompetenta modersmålslärare. I de stora språken finns lärare, ja. I storstäderna kan man också hitta en del lärare i de mindre språken. Men tillräckligt många? Och tillräckligt kompetenta?

Jag kan ärligt säga att jag, i sambeslut med elever, föräldrar och skolledning, aktivt valt bort studiehandledning i vissa fall. Det känns inte kostnadseffektivt att, t ex, låta en elev gå iväg och få studiehandledning som består i att modersmålsläraren själv gör det arbete som eleven skulle göra... Den dagen vi har modersmålslärarna anställda på skolan och den dagen de har samma status som alla andra lärare kan vi locka de riktigt komptenta modersmålslärarna till skolans värld. Vi måste satsa på modersmålsslärarna, de måste få fortbildning och de måste få anständiga arbetsförhållanden. Dessutom måste modersmålsämnets status ökas. Vilket barn yucker det är "roligt" att gpå på modersmålsundervisning kl 15.15 efter en hel dagi skolan? De vill ju ut och leka/gå på sina andra fritidsaktiviteter som alla andra...

Ett tips när det gäller modersmålsundervisning är att kolla in Tema Modersmål.

Skolinspektionen skriver också följande:

Kunskap om nyanlända elevers rätt till utbildning finns ibland på kommunal nivå
men saknas i hög utsträckning bland personalen i skolorna, vilket leder till att
gällande författningar inte alltid tillämpas.

Där är jag helt enig. Fast inte när det gäller just vi som jobbar med dessa elever. Men alla andra. Speciellt är okunskapen stor bland de mottagnade lärarna. De som ska ta emot en nyanländ elev tycker ofta att "eleven inte kan något" och många lärares svar på problemet är att "de kan väl inte börja i klass ännu?" Men detta går att förändra. Med hjälp av information. På min skola har vi skrivit et tlitet brev där vi beskriver hur vi arbetar med dessa elever och vad vi förväntar oss av mottagande lärare etc. Det har underlättat massor!

Ett annat stort utvecklingsområde är detta med omdömen och bedömning.

Uppföljning och utvärdering av nyanlända elevers kunskapsresultat och
skolsituation sker inte i tillräcklig utsträckning i de granskade kommunerna och
skolorna

På min skola har vi sex övergripande mål för verksamheten som rör de nyanlända eleverna. Dessa sex mål är sedan stora delar av elevernas individuella utvecklingsplaner. Tydliga mål som lätt går att utvärdera. Dessutom utvärderar vi varje läsår och drar slutsater om vad vi behöver utveckla och vad vi ska förändra.

Kanske är det ovanligt. Det vet jag inget om, men jag tror inte det.

Men å andra sidan verkar det ju som om verkligheten är en annan än den jag lever och arbetar i. Annars skulle ju kvalitetsgranskningen av nyanlända elevers situation inte ha kommit fram till det de kom fram till.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jobb, lärarrollen, modersmålsundervisning, nyanlända elever, reflektion, sent anlända elever, Skolinspektionen