Flerspråkig studiehandledning - efterlängtad forskning

Studiehandledning på modersmålet är både en rättighet för (framförallt nyanlända) elever som är i behov av det och en skyldighet för skolan att anordna. Det finns studier som visar på studiehandledningens positiva effekter, t ex lärares röster om studiehandledningens roll inom ämnesundervisningen (Juvonen 2015), elevers positiva upplevelser av studiehandledning (Nilsson Folke 2015) samt studiehandledarnas roll i interaktionell stöttning och explicit språklig stöttning vid exempelvis textsamtal (Uddling 2013). Däremot har det saknats studier som visar hur studiehandledning på modersmålet kan hjälpa nyanlända elever att uppnå utbildningens mål och därför är Anne Reath Warrens studie om detta väldigt välkommen.

Anne Reath Warren, som är doktorand på Institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet, har sitt forskningsfokus på modersmålsundervisning i Sverige och Australien i syfte att göra en djupbeskrivning av hur modersmålsundervisning bedrivs i en skolmiljö där det finns många flerspråkiga elever (Sverige) och i After Hours Ethnic Schooling Programmes (Australien). Även studiehandledning på modersmålet intresserar Anne Reath Warren (2016) och hon har nyligen publicerat en artikel i Nordand 2-2016 med titeln "Multilingual study guidance in the Swedish compulsory school and the development of multilingual literacies". Artikeln finns tillgänglig via Academia.edu. I artikeln beskrivs hur flerspråkig studiehandledning skapar ett tillfälligt "space for translanguaging" genom att studiehandledare och elev tillsammans omformulerar, förklarar och diskuterar på alla deras gemensamma språk, inklusive svenska. Fokus är självklart på ämnesinnehållet men samtalen har även ett fokus på att höja elevens språkliga och sociokulturella medvetenhet där studiehandledaren på olika sätt drar nytta av elevens alla språk och elevens kulturella erfarenheter som resurs i lärandet. I hennes studie är de deltagande studiehandledarna även modersmålslärare vilket jag menar belyser vikten av kompetens och att det troligtvis är en enorm fördel med att ha utbildade lärare som studiehandledare.

Att Anne Reath Warren kallar studiehandledning på modersmålet för flerspråkig studiehandledning är ingen slump utan något som går i linje med de teoretiska perspektiv som genomsyrar hennes studie. Flerspråkig studiehandledning bidrar till att eleven utvecklar flerspråkiga litteraciteter och studien handlar om att beskriva de flerspråkiga praktiker som pågår i den kontexten för att kunna dra slutsatser om hur dessa praktiker gynnar elevernas lärande. Anne Reath Warren menar att studiehandledning på modersmålet blir ett något missvisande begrepp eftersom det alltid är fler språk än modersmålet som används under studiehandledningen. Ibland är det modersmålet och svenska, ibland är det dessutom andra språk som studiehandledaren och eleven har gemensamt.

Genom att flerspråkig studiehandledning bidrar till att skapa "space for translanguaging" gynnas inte enbart den individuella eleven utan det bidrar även till att utmana den enspråkiga norm som trots allt är rådande i vårt skolsystem. Att enspråksnormen trots allt förblir stark handlar dels om språklig maktobalans, majoritetsspråket svenska har en särställning och elevernas andra språk kan förpassas till att bli resurser att utveckla svenskan, dels om att studiehandledningen är temporär. Anne Reath Warren menar att vi borde se på studiehandledningen ur ett större och längre perspektiv i syfte att utveckla elevernas flerspråkiga litteraciteter och inte enbart för att nyanlända elever ska utveckla svenska språket och ämneskunskaper på svenska. Som systemet fungerar idag upphör nämligen studiehandledningen när eleven kan tillgodogöra sig undervisningen på svenska trots att eleven mycket väl skulle gynnas ännu mer av att få fortsätta sin flerspråkiga litteracitetsutveckling med hjälp av flerspråkig studiehandledning. Om eleverna dessutom inte väljer, eller får tillgång till, modersmålsundervisning begränsas deras möjligheter till flerspråkig utveckling ännu mer. Anne Reath Warren föreslår att de flerspråkiga praktikerna som studiehandledning består av sprids till andra undervisningskontexter vilket jag verkligen håller med henne om:

By extending translanguaging practices into other spaces in school, recently arrived pupils may have access to another, more dynamic model of multilingual education and fuller, on-going development of their multilingual literacies.

Olika translanguaging-praktiker, att dra nytta av elevernas alla språk i undervisningen och som resurs i lärandet, är något vi i svensk skola behöver lära oss betydligt mer om. Studiehandledning på modersmålet är självklart en enormt viktig resurs i detta men vi får inte glömma bort att vi lärare kan låta eleverna använda alla sina språk i undervisningen även om vi inte behärskar alla dessa olika språk, vilket jag har skrivit mer om i detta inlägg: Flerspråkighet som resurs i undervisningen

• Läs mer om Annes forskning i denna artikel i tidningen Alfa
• Läs mer om translanguaging via NC

Referenser

Juvonen, P. (2015). Lärarröster om direktplacering av nyanlända elever. I Bunar, N. (red) (2015). Nyanlända och lärande – mottagande och inkludering. Stockholm: Natur och Kultur.
Nilsson Folke, J. (2015). Från inkluderande exkludering till exkluderande inkludering?. I Bunar, N. (red) (2015). Nyanlända och lärande - mottagande och inkludering. Stockholm: Natur och Kultur.
Reath Warren, A. (2016). Multilingual study guidance in the Swedish compulsory school and the development of multilingual literacies. Nordand: nordisk tidsskrift for andrespråksforskning. 2 - 2016, s. 115-142. Bergen: Fagbokforlaget.
Uddling, J. (2013). Direktintegrerade elevers möjligheter till lärande i ämnesundervisningen. (Masteruppsats). Stockholms universitet.

Sabuni och andraspråksutvecklingen

Igår skrev jag om Björklund och hans uttalanden om hur flerspråkiga elever ska nå skolframgång. Att man ska fokusera på svenska de första åren och lämna de andra ämnena åt sidan. Sedan läser jag i SvD vad hans partikollega Nyamko Sabuni tycker i samma fråga:

Jag kritiserar starkt förberedelseklasser där eleverna är isolerade med andra nyanlända och skilda från elever som pratar svenska. Det försenar integrationen, säger Sabuni.

Det var väl ungefär tvärtemot det som Björklund menade. Det känns inte som att Folkpartiet har en enad åsikt i frågan, direkt.

Men. Båda har rätt. Och fel. För lång tid i förberedelseklass är inte bra. Det visar forskning likaväl som forskning visar att elever utvecklas bäst om de får lära sig språket i ett större sammanhang. Men att direkt kastas in i den ordinarie undervisningen utan att få det stöd eleven har rätt till, är inte heller bra. En gyllene medelväg är för mig det ultimata.

Inte heller verkar partikollegorna vara överens om vad som krävs för att skolorna ska lyckas bättre med de flerspråkiga eleverna. Björklund menade att kommunerna behöver se över sin resursfördelning för att klara av att ge mer resurser till de områden som har många flerspråkiga elever. Sabuni menar att det inte behöver handla om att tillföra mer pengar utan att det är en organisationsfråga och att man måste följa de riktlinjer som finns.

Sabuni har, utan tvekan, läst de allmänna råd som finns och hon har säkerligen tagit del av den forskningsöversikt Nihad Bunar skrivit, men hon missar en väldigt viktig del. De befintliga och kommande lärarna.

Utbildningen av de flerspråkiga eleverna, nyanlända eller inte, behöver självklart tydliga riktlinjer, en bra organisation och eleverna ska självklart erbjudas hjälp i form av studiestöd av modersmålslärare, men det räcker inte. Varje minut i skolan behöver vara språkutvecklande och för att de flerspråkiga eleverna (och många andra!) ska lyckas behöver vi kompetenta lärare så alla lärare är införstådda med vad det innebär att jobba språk- och kunskapsutvecklande. Och att de även börjar arbeta så med eleverna.

Ska det satsas på något så ska det satsas på fler lärare med kompetens i andraspråksutveckling och finns inte sådana ska det satsas på att fler utbildas. Låt andraspråksutveckling bli ett obligatoriskt inslag i de flesta kurser på lärarutbildningarna, inte bara inom ämnet svenska som andraspråk. Skicka ut boken Greppa språket till alla verksamma lärare så vi kan diskutera innehållet tillsammans i kollegiet.

Sabuni har på sätt och vis rätt. Det behöver inte handla om pengar. Det handlar framförallt om synsätt. Vill vi inkludera eleverna eller lägger vi ansvaret för deras språk- och kunskapsutveckling i någon annans knä? De flerspråkiga eleverna angår oss alla. Vi är alla språklärare oavsett vilket ämne vi undervisar i. Är vi redo att axla det ansvaret? Jag hoppas det!

Känns det som att jag upprepar mig själv? Ja. Det är troligen helt sant. Och inte kommer jag att sluta att tjata om det heller. Våra flerspråkiga elever har väntat tillräckligt länge.

Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, forskning, Greppa språket, kunskapsutveckling, Nyamko Sabuni, nyanlända elever, Björklund, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling

Ju mer man mäter, desto mer sjunker resultaten

Rubriken är tagen ur en intervju med Ingrid Carlgren, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, publicerad i Stockholms stads tidning LÄRA, nr 5 2009 (inte ute på nätet ännu).

Ingrid Carlgren svarar på frågan om hur den svenska skolan mår när den står på tröskeln till 2010-talet:

Kunskapsmässigt sjunker vi internationellt, framföralllt när det gäller
matematik och naturvetenskap. Men det intressanta är att de nedåtgående
resultaten inte verkar ha med den så kallade flumskolan att göra. Vi
var bäst i världen fram till 90-talet, men när skolan sedan mer och mer desperat
började införa olika kontrollmekanismer så sjönk också resultaten. Ändå höjs
hela tiden fler och fler röster för att vi ska mäta ännu mer och ännu tidigare.

Intresseväckande. Och det ligger nog en hel del i det. Vi lägger så otroligt mycket tid och resurser på att mäta och utvärdera och frågan är om det lönar sig lika mycket som om vi hade lagt samma tid och resurser på utvecklingsarbete. Ingrid Carlgren fortsätter:

Det är tjatigt att säga det, men grisen blir inte tjockare för att man
väger den. Sanningen är ju att ju mer man satsar på att mäta, desto mer sjunker
resultaten. Satsa i stället resurserna på forsknings- och
utvecklingsarbete, så får vi fram bättre pedagogiska metoder och bättre
undervisning.

I Flumpebloggen handlar det ibland om resurser och hur man fördelar dem bäst och jag har försökt formulera mina tankar utan att riktigt lyckas. När jag läste hur Ingrid Carlgren såg på denna "utvärderingsfixering" så insåg jag att jag att det är så jag ser på saken.

Ingrid Carlgren menar att vi lärare måste återuppta makten över vår egen kunskapsutveckling och att vi måste vara aktivare deltagare i samhällsdebatten.

Lärarna är framtidens barnmorskor, de måste ständigt rusta sig för och
svara mot nya situationer och nya människor. Därför borde politikerna ha en
dialog med lärarna för att förstå framtida samhällsfenomen.

Jag skulle inte kunna ha sagt det bättre själv.

Sedan diskuteras frågan varför Finland så ofta toppar kunskapsmätningarna och hur Sverige ska göra för att komma i fatt. Ingrid Carlgren säger så här:

Det finns ingen anledning att komma i fatt Finland! I varje fall inte genom
att gå tillbaka till ett hierarkiskt system. Det vi däremot kan drömma om är att
den svenska skolan skulle åtnjuta samma respekt som den finska, att föräldrarna
skulle ha samma tilltro till skolan. Men Finland är ett mer auktoritärt samhälle
som till exempel inte tar emot alls lika många invandrare.

Dessutom är det inte så självklart att kunskapssamhället behöver de
kunskaper som mäts med Pisa. Idag producerar traditionella skolsystem bättre
resultat, men det sker till priset av minskad självständighet, färre
valmöjligheter och sämre försmåga bland eleverna att fatta egna beslut - just
sådant som vi behöver för att klara oss in det globala kunskapssamhället.

Vi måste naturligtvis satsa på kunskapsutveckling även i Sverige - men
lösningen är att gå framåt, inte bakåt. Därför ska skolan satsa på forskning och
utveckling, vilket görs inom alla andra samhällssektorer. Ett genomsnittligt
kunskapsintensivt företag lägger tip procent av sin budget på forskning och
utveckling. Jämför det med skolan, där talar vi om promille.

Precis min åsikt. Så ofta tycker jag att skoldebatten i Sverige handlar om en tillbakagång, "det var bättre förr". Vi måste blicka framåt och Ingrid Carlgren har hjälp mig att få några nya infallsvinklar på hur det kan gå till.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, skolutveckling, skoldebatt, kunskapsutveckling, forskning