Enspråklig norm i ett flerspråkigt samhälle

Idag har jag ägnat en stor del av dagen till att twittra med Jan Lenander. Jag har egentligen inte någon som helst intention att hänga ut Jan i det här inlägget men eftersom det trots allt var honom jag twittrade med idag blir det ofrånkomligt att inte nämna honom vid namn. Jag hoppas du har överseende med det, Jan.

Det började med ett länktips från Stefan Pålsson om att se flerspråkighet som en resurs, inte som ett hinder.

Information: Tvåspråkiga elever ska se som en resurs i undervisningen - inte som ett hinder, bit.ly/WUEfA7
— Stefan Pålsson (@stefan_palsson) oktober 21, 2012

Det var inget speciellt kontroversiellt med den artikeln, det handlar om en skola där man ser flerspråkighet som en möjlighet och där man tar tillvara på alla elevernas språk. Det som jag hajade till över var en kommentar av Jan Lenander.

@stefan_palsson bjuder vi in andra föräldrar genom att säga att deras barn har en nackdel i sin enspråkighet?
— Jan Lenander (@janlenander) oktober 21, 2012

Jag funderade lite över vad Jan kunde tänkas mena med det uttalandet. Nackdel i sin enspråkighet? Det får mig direkt att fundera över det man brukar kalla för "en enspråkig norm i ett flerspråkigt samhälle" (Garcia, Bartlett and Klefgren 2006):

Trots en utbredd flerspråkighet och officiell flerspråkig språkpolitik lever vi fortfarande i ett samhälle som domineras av enspråkig ideologi som ger upphov till begränsningar, barriärer och konflikter.

Fundera över citatet ovan en stund. Det ligger mycket i det. Och mycket av det Jan Lenander skrev till mig idag bottnar i en syn som liknar den västerländska språkideologi som bl a Inger Lindberg pratat så mycket om:

Språkideologier i västerländsk kultur omfattar ofta idéer om enspråkighetens och den språkliga homogenitetens överlägsenhet – en drivande kraft bakom spridningen av dominerande språk på andra språks bekostnad.

Till exempel det här uttalandet:

@anna_kaya de flesta lär sig ett språk i taget och blir säkra på det innan de lär sig nästa. Ska det vara en nackdel? @stefan_palsson
— Jan Lenander (@janlenander) oktober 21, 2012

Synen att man måste lära sig ett språk ordentligt innan man lär sig ett till språk delar tyvärr Jan Lenander med många andra. Det gör det inte mer korrekt. Att lära språk är mer komplext än så och man kan lära sig många olika språk samtidigt. Verkligheten för många elever i den svenska skolan idag är att de använder sina olika språk i olika sammanhang med olika personer. Vi i skolan kan underlätta för elevernas kunskapsutveckling och lärprocess genom att erbjuda dem möjligheter att använda alla sina språk i skolan. Eller som Inger Lindberg skriver, att låta flerspråkiga vara flerspråkiga:

Flerspråkiga barn och ungdomar måste ges möjligheter att utnyttja alla sina språkliga resurser även i sitt lärande i stället för att tvingas in i ett ”ett språk i taget”-tänkande där deras handlingsutrymme begränsas till endast ett av de språk som ryms i deras språkliga repertoar.

Mer av Inger Lindberg i just detta ämne kan du läsa i denna krönika i tidningen Alfa.

För att flerspråkiga elever ska nå skolframgång krävs det att man arbetar medvetet med att utveckla elevernas språk samtidigt som man utvecklar deras kunskaper. Och låta de 20% flerspråkiga eleverna i den svenska skolan dra nytta av alla sina språk i sin lärandeprocess. Det ville inte Jan Lenander riktigt hålla med om:

@anna_kaya Vi kan lyfta deras språk, men inte om det blir på bekostnad av svenskspråkiga elevers lärande. @braneback@stefan_palsson
— Jan Lenander (@janlenander) oktober 21, 2012

När jag läste det uttalandet blev jag riktigt orolig. "På bekostnad av svenskspråkiga elevers lärande"? Alla elever i svensk skola är svenskspråkiga. En del har betydligt fler språk i sin språkliga repertoar än bara svenska och en del elever har betydligt större kunskaper i andra språk än just i svenska men alla är svenskspråkiga och alla elever i svensk skola ska lära och utveckla sitt tänkande och sina kunskaper på just svenska språket.

Jag tror inte riktigt Jan förstod vad jag försökte förklara. Att låta eleverna dra nytta av alla sina språk är inte samma sak som att läraren ska kunna översätta allt till elevernas alla språk. Eller det var i alla fall så jag tolkade följande svar av Jan:

@anna_kaya Är det tabu att säga att säga att biologiska begrepp på persiska är dåligt för många elevers lärande? @braneback @stefan_palsson
— Jan Lenander (@janlenander) oktober 21, 2012

Uppenbarligen pratade vi förbi varandra. Självklart är det inte meningen att man som lärare ska kunna alla sina elevers modersmål. Vi ska däremot kunna ge elever strategier så de kan dra nytta av det de kan på modersmålet för att sedan kunna utveckla ny kunskap på svenska. Det räcker inte med att kunna översätta ord och begrepp eller kunna använda en ordbok eller annat översättningsverktyg. Man måste kunna använda rätt ord och begrepp i rätt sammanhang och det varierar såklart utifrån vem eller vilka man kommunicerar med och vilket kommunikationssätt man använder. Att förklara orden i sig räcker alltså inte. Vi måste vara medvetna om att vi också måste ge eleverna verktyg och strategier så de lär sig att använda alla ord och begrepp. Och för att göra detta måste vår undervisning träna eleverna i just dessa strategier. Jag försökte förtydliga detta för Jan genom några frågor (sista frågan är egentligen den första frågan):

Frågorna är, som ni förstår, retoriska. Inte ens jag skulle kunna svara på dem på 140 tecken trots att jag funderar över dem dagarna i ända. Min baktanke med frågorna var att väcka Jan Lenanders funderingar kring hur man kan göra ämnesinnehållet mer tillgängligt för eleverna samtidigt som man får eleverna att använda ett mer avancerat språk och på så sätt tillägna sig skolspråket och i förlängningen nå skolframgång. Jag lyckades inte speciellt bra med mitt uppdrag. Jan pratade i stället om ökade krav på läraren.

@anna_kaya Jag har läst intresserat om språkutv. arb sätt men skräms av ytterligare krav där det redan är svårt. @braneback @stefan_palsson
— Jan Lenander (@janlenander) oktober 21, 2012

@janlenander Du missförstår. Det handlar om att förtydliga det innehåll som redan finns. Inte mer eller mindre. @braneback @stefan_palsson
— Anna Kaya (@Anna_Kaya) oktober 21, 2012

@janlenander Att alla barn ska få ett språk att tänka, utvecklas och lära påär vårt viktigaste uppdrag! @braneback @stefan_palsson
— Anna Kaya (@Anna_Kaya) oktober 21, 2012

@janlenander Och hur ser den kunskapsbasen ut om eleverna inte har ett språk att tänka på?Obefintlig, eller hur? @braneback @stefan_palsson
— Anna Kaya (@Anna_Kaya) oktober 21, 2012

Diskussionen om vikten av ett funktionellt språk för att nå skolframgång och vikten av ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt ledde sedan vidare till att Jan Lenander helt enkelt undrade om alla lärare faktiskt behövde känna till hur andraspråksutveckling går till. Jag hävdar med bestämdhet att alla lärare måste vara medvetna om att det kunskapsutveckling på sitt modersmål inte är samma sak som att lära i och på ett andraspråk. Så här lät vår konversation:

Vad säger man? Ska inte alla lärare möta flerspråkiga elever? Här har vi i flera decennium försökt förklara att flerspråkiga elevers lärande angår oss alla. Vi kan inte låta en svenska som andraspråkslärare ta ansvar för elevens hela kunskapsutveckling. Vi måste samarbeta. Alla lärare är viktiga och hela skoldagen (och gärna mycket mer) ska vara språkutvecklande. Det krävs för att eleverna ska kunna nå skolframgång.

Men så kommer den oundvikliga frågan som alltid dyker upp:

@janlenander Jag menar inte att lärare ska kunna allt. Absolut inte. Jag menar att alla lärare måste veta språkets betydelse för lärandet
— Anna Kaya (@Anna_Kaya) oktober 21, 2012

.@janlenander Sedan tror jag på samarbete där du är expert på ämnet & jag är expert på språket. Samplanerar vi får våra elever ett guldläge!
— Anna Kaya (@Anna_Kaya) oktober 21, 2012

Det handlar inte om att ämneslärare måste bli språkexperter. Det handlar om att få upp ögonen på vad det är i just mitt ämne och i just de texter jag använder som kan skapa språkliga fallgropar. Det handlar om att i jag i mina planeringar inte bara fokuserar på ämnesspecifika förmågor utan även på vilka språkliga förmågor jag vill att eleverna ska utveckla. Hur vill jag att de ska kunna använda ämnesområdets ord och begrepp? Vilka textgenrer ska eleverna kunna producera? Vilka av textgenrens språkliga drag ska vi fokusera extra mycket på denna gång?

Nej, det handlar inte om att lära sig ännu ett ämne eller bli språkexpert. Det handlar om att göra sitt eget ämne tillgängligt till ännu fler elever och anpassa sin undervisning så ännu fler elever når skolframgång. Och anpassa i det här fallet betyder inte "eget arbete" eller "individualisera" genom att förenkla uppgifter och låta eleverna arbeta på en alltför lätt nivå. Nej, jag citerar Pauline Gibbons: "Det är formen och graden av stöttning som ska variera. Inte uppgifterna i sig." Vi ska alltså förtydliga, inte förenkla. Och vi ska med hjälp av stöttning av olika slag skapa möjligheter för alla elever att lyckas med samma kognitivt svåra uppgifter som de högpresterande eleverna klarar (med betydligt mindre stöttning). Det är vårt uppdrag! Och med hjälp av språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, eller en språkinriktad ämnesundervisning om man hellre vill, är det en framkomlig väg för fler elever att nå skolframgång.

Jag väljer att avsluta detta inlägg med ett sorgligt citat av Jan Lenander och jag hoppas verkligen att han är tämligen ensam om detta synsätt.

@lindaode kan det inte räcka med att nå många elever? @algodhe @anna_kaya @braneback @stefan_palsson
— Jan Lenander (@janlenander) oktober 21, 2012

Nej, Jan. Det räcker inte att nå många. Alla elever ska lyckas. Det är uttryckligen sagt i alla våra styrdokument att alla ska lyckas och att vi ska ha höga förväntningar. När det gäller flerspråkiga elever står det så här i Greppa språket:

Flerspråkiga elever behöver mötas av höga förväntningar och utmanas tankemässigt i sitt lärande, även om deras språkförmåga inte nått en fullgod nivå.

Är du intresserad av att veta mer om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt har jag sammanställt en liten artikel med lästips på Nationellt centrum för svenska som andraspråk. Vill du läsa mer om genrepedagogik finns en artikel om det också. Arbetar du med flerspråkiga barn i förskolan finns lästips även för dig.

Svenska som andraspråk - ämnet försvinner

Ja, det är förstås inte bestämt ännu att det blir så, men precis som jag skrivit förut är det en trolig utveckling. På gott och ont. I Riksdag & Departement kan vi nu läsa att integrationsminister Erik Ullenhag (fp) är skeptisk till svenska som andraspråk och att han vill att regeringen ska se över detta. På sätt och vis är det bra att frågan lyfts på riktigt nu och att det inte bara blir tolkningar och gissningar vad regeringen egentligen tycker i frågan. Jag har ju redan gissat att anledningen till att behörighetskraven är sänkta för svenska som andraspråkslärare beror på att ämnet troligtvis kommer försvinna.

Den 7 november talade Jan Björklund i Aula Magna på Stockholms universitet (webbsändningen kan du se här, just den delen som handlar om svenska som andraspråksämnets framtid börjar 50 min in i sändningen med en fråga från Inga-Lena Rydén, föreståndare på Nationellt centrum för svenska som andraspråk). Björklund menar att han vill skilja på svenska som andraspråk som ett ämne och svenska som andraspråk som en metod. Jag tycker det är lite olyckligt att kalla det för "metod" men jag förstår vad han menar. Han menar också att eftersom båda svenskämnenas kursplaner är i stort sett identiska så är det helt onödigt med två svenskämnen och två kursplaner. Ämnet svenska som andraspråk, enligt honom, leder bara till lägre ställda förväntningar. Här håller jag inte med. I och med Lgr 11 är det tydligt att det är lika höga krav i båda ämnena, men jag kan hålla med om att det kanske har varit så tidigare.

Så, behöver vi verkligen två svenskämnen? Om vi kan få alla lärare att inse att man måste arbeta språk- och kunskapsutvecklande i alla ämnen och att nyanlända/flerspråkiga elever angår oss alla så behövs inget svenska som andraspråksämne. Men är vi där idag?

Björklund pratar om att de flerspråkiga eleverna behöver "speciella svensklärare", det är inte vilka "svensklärare som helst" som ska undervisa dessa elever och han säger också att regeringen håller på att titta över behörighetskraven för svenska som andraspråkslärarna just nu. Runt december ska de berätta mer men det verkar som att svenska som andraspråkskompetensen hos lärarna kommer att "synas" på något sätt oavsett om ämnet finns eller inte.

Men. Och detta är ett stort men. Faktum kvarstår. 20% av eleverna i svensk grundskola har ett annat modersmål än svenska och många av dem har troligtvis behov av det som Björklund kallar för svenska som andraspråks-metod. Hur ska dessa elever garanteras att de får undervisning utifrån en svenska som andraspråks-metod? Ska det komma riktlinjer där "rektor ska avgöra" eller "om förälder så önskar"? Som det ser ut just nu så är det endast behöriga svenska som andraspråkslärare som får sätta betyg i svenska som andraspråk, det betyder att huvudmännen måste anställa behöriga sva-lärare. Om ämnet försvinner så försvinner även kravet på att huvudmännen måste ha ämnesbehörig sva-lärare. Man behöver inte fundera speciellt länge för att inse att efterfrågan på sva-lärare kommer att minska. Och således även intresset för utbildning och kompetensutveckling i "svenska som andraspråks-metoden".

Jag ser fallgropar. Djupa sådana som vi gräver åt oss själva. Att för tidigt ta bort svenska som andraspråk som eget ämne kan leda till att även kompetensen försvinner, vilket leder till att ännu fler elever kommer att misslyckas i den svenska skolan. Att ha kvar ämnet en tid ger legitimitet till det som Björklund kallar för svenska som andraspråks-metoden och ger oss större möjlighet att sprida den andraspråkskompetens som finns inom sva-ämnet till skolans övriga ämnen.

Jag håller med oss att ämnet kan vara segregerande och jag håller med om att det kan innebära att vi sänker förväntningarna och kraven på eleverna men jag tror ändå att det finns en stor risk att vi återgår till hur det fungerade förut om vi tar bort ämnet redan nu. Min största farhåga är att vi återigen börjar se på svenska som andraspråk som ett stödämne. Ett ämne man går ifrån för att läsa. Ett ämne som är isolerat från den övriga undervisningen. Är det något som är segregerande så är det just detta.

Nej. Den enda vägen att gå är att kompetensutveckla alla skolans lärare i hur man gör sin undervisning mer språkutvecklande. Dessutom måste alla lärare vara insatta i hur man lär i och på sitt andraspråk. Vi skulle t ex kunna börja med att alla lärare fick en kortare kurs som utgår ifrån Greppa språket och Pauline Gibbons två böcker, Stärk språket, stärk lärandet och Lyft språket lyft tänkandet . Fast allra först kan man ge den här enkla checklistan till alla: 7 sätt att få andraspråkselever att nå målen.

Den dagen då alla lärare är medvetna om hur andraspråksutveckling går till och hur man kan underlätta för de flerspråkiga elevernas språk- och kunskapsutveckling så är jag den förste i raden som vill avveckla ämnet svenska som andraspråk. Men vi är inte där ännu. Vikten av lärarens kompetens är oerhört viktig och det är där vi måste börja.

Läs även artikeln i Lärarnas Nyheter där Inga-Lena Rydén får svara på frågor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om svenska som andraspråk, Björklund, avveckla svenska som andraspråk, Greppa språket, kunskapsutveckling, språkutveckling,

Lärandeperspektiv

Jag håller på att läsa Greppa språket igen. Dels för att det är en intressant bok. Dels för att det är en del av hemläxan jag har inför vårt Lgr 11-arbete under morgondagens kompetensutvecklingsdag.

Hur som helst så läser jag om olika lärandeperspektiv och vilken betydelse dessa olika sysnätt kan ha på hur vi ser på våra elever, hur de lär sig och hur klassrumskommunikationen kan se ut. I Greppa språket finns en väldigt tydlig sammanfattning i form av ett schema där man på ett överskådligt sätt kan se hur de olika perspektiven på lärande påverkar synen på språket och klassrumskommunikationen.
Jag kopierar in den bilden här så får vi hoppas att ni kan läsa. Annars finns bilden på sidan 22 och 23 i Greppa språket.
 

Perspektiv på lärande, språk och klassrumskommunikation - ur Skolverkets Greppa Språket

 

Vill ni läsa mer om olika lärandeperspektiv rekommenderar jag verkligen den sammanfattning som finns i Greppa språket.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Greppa språket, lärandeperspektiv, Lgr11,

Svenska som andraspråk och framtiden

Jag fick en intressant kommentar till det inlägg jag lite provokativt har döpt till Ska vi lägga ner svenska som andraspråk? som jag väljer att lyfta fram här i ett eget inlägg. Det är viktiga frågor och tankar som Camila ställer och detta är väldigt viktigt för oss alla att resonera kring.

Hej, jag är sv-och sva-lärare och har själv andraspråksbakgrund. Jag tycker absolut att vi bör lägga ned sva som eget ämne. Sverige är ensamt i världen om denna uppdelning samtidigt som t.ex. Kanada och Nya Zeeland ligger långt före oss på området. Sva har låg status för att sva-medborgarna har låg status, så låt oss sluta tjata om statusen. 

Däremot är sva-perspektiv i undervisningen suveränt vad gäller arbetssättet (det är så mycket mer språkutvecklande än modersmålssvenskan!). Men vi bör sluta dela upp elever/medborgare. Den brännande frågan som man glömmer bort i pedagogiska samtal där man fokuserar på språk (språkfel och brister och utvecklingsmöjligheter) är identitet. Språk = identitet. 

Så länge man har ett ämne som heter sva och ingen kan svara på vem som ska delta i denna (nyanländ, andra- och/eller femtegenerationen?) segregerar vi elever och ifrågasätter deras svenskhet. Precis som du skrev, Anna, undervisar vi till stor del tredje och fjärde generationens invandrare i dagens skola. Men varför tänker vi överhuvudtaget så? När räknas de egentligen som svenskar? När godkänner vi dem som svenskar? Är det när språket når målspråket (vilken svensk använder vi som måttstock?) eller är det när de beter sig som svenskar (vilket beteende anser vi vara svenskt?) 

Det är detta jag vill att fokus ska ligga på, samtidigt som vi í skolan arbetar språkutvecklande för alla elever, oavsett modersmålsbakgrund eller klassbakgrund. Inför sva-tänk i hela lärarkåren för alla elevers skull och låt alla plugga svenska. För de är svenskar!
/Camila

Läs Camilas kommentar en gång till. Och våga fundera över svaren på hennes frågor.


I en perfekt värld och i en perfekt skola tycker inte heller jag att vi borde ha ett ämne som heter svenska som andraspråk. Även jag tycker att alla ämnen och hela skoldagen ska vara språkutvecklande. När jag läste Interkulturell undervisning - ett pedagogiskt dilemma (.pdf) så slog det mig att det inkluderande synsätt, som är så viktigt när det gäller elever med särskilda behov och inom specialundervisningen, inte alls gäller för svenska som andraspråksundervisningen. Där exkluderar vi. Eleverna går ifrån och undervisas i andra grupper och andra konstellationer. Ofta helt lösryckt utan att eleverna känner meningsfullhet och helhet med den övriga skoldagen.


Den viktigaste frågan som väcktes hos mig efter den läsningen var: Bidrar vi till det segregerade samhället genom att att våra elever får undervisning i svenska som andraspråk?


Jag minns debatten om ämnets vara eller inte vara i början av 2000-talet. Då ansåg de allra flesta att ämnet behövs för att säkra kompetensen hos lärarna. Om ämnet skulle försvinna misstänkte man att kompetensen sakta men säkert skulle utarmas då skolhuvudmännen inte skulle ha samma skyldighet att se till att kompetensen fanns.


Många tyckte att det var hemskt att elever, som kanske t o m hade föräldrar som var födda i Sverige, skulle läsa svenska som andraspråk och debatten handlade mycket om när man egentligen fick bli svensk och hur man skulle bedöma vem som skulle läsa vilket svenskämne.


En hel del har hänt sedan dess. Det verkar som att fler och fler blir medvetna om att andraspråksutveckling sker i alla ämnen och i och med Lgr 11 får vi ännu tydligare bevis på att ämnet svenska som andraspråk är i  stort sett samma ämne som svenska och att kraven är lika höga, om inte högre. Vi får även starka direktiv om att elevernas språk ska utvecklas i alla skolans ämnen och att det poängteras i läoplanens övergripande del. För att underlätta detta arbete har Skolverket även gett ut boken Greppa språket.


Så. Vad tror jag? Jag tror vi kommer gå mot ett svenskämne. Men inte nu. Vi är inte där ännu. I framtiden, när alla lärare har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, finns inte längre ett behov av två svenskämnen utan då kommer vi att klara av att undervisa och bedöma eleverna utifrån deras förutsättningar och behov. Hoppas jag. Önskar jag. Det gynnas alla elever av. Alla.


Då, i framtiden, kommer vi inte heller att dela upp människor i "invandrare" och "svenskar" för den uppdelningen kommer inte vara relevant. I framtiden är vi alla svenskar. Och spanjorer. Och kineser. Och allt annat vad vi nu är. Det enda som är relevant är att vi alla kan kommunicera på ett gemensamt språk, svenska, och det är skolans skyldighet alla elever kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt, som det står i Lgr 11.


Vad tror du? Och hur tänker du kring ämnet svenska som andraspråk och integration? 


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om svenska som andraspråk, Greppa språket, , Lgr11, läroplaner, språkutvecklande arbetssätt, kunskapsutveckling, andraspråksutveckling

"Långsiktighet viktig för elevers språkutveckling"

I Skolverkets nyhetsbrev finns en artikel om flerspråkiga elever där det poängteras att de flerspråkiga elevernas språkutveckling sker i alla ämnen och under hela skoldagen. Inger Lindberg, professor vid institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet intervjuas och man citerar även ur Skolverkets bok Greppa språket - ämnesdidaktiska perspektiv på flerspråkighet, som jag skrivit mer i ett eget inlägg. Långsiktighet och vikten av att man sätter in rätt insatser i tid är av yttersta vikt. Så även att ha kompetenta lärare som vet hur man lär i och på sitt andraspråk.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Skolverket, Greppa språket, Inger Lindberg, språkutveckling,

Sabuni och andraspråksutvecklingen

Igår skrev jag om Björklund och hans uttalanden om hur flerspråkiga elever ska nå skolframgång. Att man ska fokusera på svenska de första åren och lämna de andra ämnena åt sidan. Sedan läser jag i SvD vad hans partikollega Nyamko Sabuni tycker i samma fråga:

Jag kritiserar starkt förberedelseklasser där eleverna är isolerade med andra nyanlända och skilda från elever som pratar svenska. Det försenar integrationen, säger Sabuni.

Det var väl ungefär tvärtemot det som Björklund menade. Det känns inte som att Folkpartiet har en enad åsikt i frågan, direkt.

Men. Båda har rätt. Och fel. För lång tid i förberedelseklass är inte bra. Det visar forskning likaväl som forskning visar att elever utvecklas bäst om de får lära sig språket i ett större sammanhang. Men att direkt kastas in i den ordinarie undervisningen utan att få det stöd eleven har rätt till, är inte heller bra. En gyllene medelväg är för mig det ultimata.

Inte heller verkar partikollegorna vara överens om vad som krävs för att skolorna ska lyckas bättre med de flerspråkiga eleverna. Björklund menade att kommunerna behöver se över sin resursfördelning för att klara av att ge mer resurser till de områden som har många flerspråkiga elever. Sabuni menar att det inte behöver handla om att tillföra mer pengar utan att det är en organisationsfråga och att man måste följa de riktlinjer som finns.

Sabuni har, utan tvekan, läst de allmänna råd som finns och hon har säkerligen tagit del av den forskningsöversikt Nihad Bunar skrivit, men hon missar en väldigt viktig del. De befintliga och kommande lärarna.

Utbildningen av de flerspråkiga eleverna, nyanlända eller inte, behöver självklart tydliga riktlinjer, en bra organisation och eleverna ska självklart erbjudas hjälp i form av studiestöd av modersmålslärare, men det räcker inte. Varje minut i skolan behöver vara språkutvecklande och för att de flerspråkiga eleverna (och många andra!) ska lyckas behöver vi kompetenta lärare så alla lärare är införstådda med vad det innebär att jobba språk- och kunskapsutvecklande. Och att de även börjar arbeta så med eleverna.

Ska det satsas på något så ska det satsas på fler lärare med kompetens i andraspråksutveckling och finns inte sådana ska det satsas på att fler utbildas. Låt andraspråksutveckling bli ett obligatoriskt inslag i de flesta kurser på lärarutbildningarna, inte bara inom ämnet svenska som andraspråk. Skicka ut boken Greppa språket till alla verksamma lärare så vi kan diskutera innehållet tillsammans i kollegiet.

Sabuni har på sätt och vis rätt. Det behöver inte handla om pengar. Det handlar framförallt om synsätt. Vill vi inkludera eleverna eller lägger vi ansvaret för deras språk- och kunskapsutveckling i någon annans knä? De flerspråkiga eleverna angår oss alla. Vi är alla språklärare oavsett vilket ämne vi undervisar i. Är vi redo att axla det ansvaret? Jag hoppas det!

Känns det som att jag upprepar mig själv? Ja. Det är troligen helt sant. Och inte kommer jag att sluta att tjata om det heller. Våra flerspråkiga elever har väntat tillräckligt länge.

Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, forskning, Greppa språket, kunskapsutveckling, Nyamko Sabuni, nyanlända elever, Björklund, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling

Ämnesdidaktiska perspektiv på flerspråkighet

Nu har "Greppa språket - ämnesdidaktiska perspektiv på flerspråkighet" kommit och kan beställas eller laddas ner från Skolverket. Det är en översikt som tar upp didaktiska perspektiv som gynnar flerspråkiga elever men jag hävdar att alla elever kan gynnas av det som tas upp i denna bok.

Boken är skriven av olika personer från Nationellt centrum för svenska som andraspråk och jag tycker de har lyckats sammanfatta det viktigaste av svensk och internationell andraspråksforskning och framförallt didaktisk andraspråksforskning om språk och ämne. Detta är något vi i Sverige inte har forskat så mycket på och därför tar översikten upp forskning från framförallt Australien, USA, Storbritannien och Nederländerna.

Man tar i översikten upp Skolinspektionens granskning av språk- och kunskapsutvecklingen för flerspråkiga elever och nämner att lärare inte har tillräcklig kunskaper för att hantera flerspråkiga elever i en undervisningssituation. Det räcker inte med att ge undervisningsmetoder utan man måste få till ett didaktiskt perspektiv på undervisningen utifrån följande frågor:

• Vem eller vilka är de som ska lära sig och vad kan de?
• Vad ska de lära sig? Varför väljs just detta innehåll och dessa mål?
• Vilka allmändidaktiska teorier lämpar sig för just detta planerade ämnesstoff?
• På vilka sätt engageras och utmanas eleverna språkligt och hur kan elevernas mångkulturella erfarenheter tas tillvara i undervisningen?
• Hur kan man lägga upp den konkreta undervisningen och bearbeta ämnesstoffet så att alla elever ska ha möjlighet att utveckla såväl faktakunskaper, förståelse, färdigheter som förtrogenhet?

Författarna ger en förklaring av dessa didaktiska perspektiv på undervisningen utifrån forskning och de sammanfattar de viktigaste faktorerna som gynnar flerspråkiga elevers lärande i följande punkter:

• läraren betonar läsning och skrivande
• läraren betonar muntlig framställning, lyssnande och visualiseringar
• läraren betonar tankemässigt krävande uppgifter
• läraren känner till och kan analysera språket i sitt ämne
• läraren fokuserar på en medveten utveckling av ordförrådet i ämnet
• läraren förstår vilka texter som är ämnestypiska och vad som kännetecknar dem
• läraren undervisar om vad som utmärker olika texter i ämnet och också om olika lärandestrategier, och använder olika typer av formativ bedömning av elevernas prestationer
• läraren skapar en elevcentrerad klassrumsmiljö.

Boken är uppdelad i 6 kapitel där kapitel 2-4 fokuserar på lärande och undervisning och kapitel 5-6 fokuserar på flerspråkighet och förhållningssätt. Kapitlen går att läsa fristående och även om kapitel 2 är ett ganska tungt kapitel med teorier om lärande så är hela boken tämligen lättläst och lätt att ta till sig. Det ges många elev- och klassrumsexempel och det är lätt att se återkopplingarna till de didaktiska och teoretiska perspektiven.

Det poängteras särskilt de förtydligade kraven på språklig förmåga i kurs- och ämnesplaner i Lgr11 och Lgy11:

I de olika kursplanerna respektive ämnesplanerna specificeras sedan de språkförmågor som elever förväntas utveckla i de olika ämnena. I dessa dokument bygger varje avsnitt, Syfte, Centralt innehåll och Kunskapskrav, på varandra. När det handlar om de språkkrav som ställs i ämnet, behöver man alltså som lärare både i planering och genomförande ha hela kurs- respektive ämnesplanen i åtanke, och fundera över hur innehållet i undervisningen läggs upp och genomförs på bästa sätt för att ge eleverna möjlighet att nå både ämnes- och språkmålen.

De ger även exempel ur en kursplan för att förklara hur detta kan se ut. Eftersom språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt är gynnsamt för flerspråkiga elever tas olika arbetssätt och metoder upp. Genrepedagogik är ett sådant exempel som ges en ingående beskrivning i boken.

I boken finns det även modeller för strukturerad ämnesundervisning, dvs planering för och genomförande av undervisning/arbetsområden och bedömning av det eleven har lärt sig. Allt anpassat utifrån att de språkliga och ämnesspecifika förmågorna utvecklas hand i hand.

Det poängteras gång på gång att denna bok bör läsas och diskuteras av alla lärare, oavsett ämne eller ålder på eleverna, och det är verkligen en bok som alla kan ta till sig och lära av. Språkutvecklingen hos våra elever rör inte bara språklärarna och svenska som andraspråkslärarna utan alla lärare har lika stort ansvar i att eleverna utvecklar sitt språk maximalt. Därför tar boken även upp språket i matematiken och vikten av att reflektera över sitt lärande och ge eleverna ett gemensamt metaspråk.

Min förhoppning är att Greppa språket sprids ut i lärarrum och arbetslag och att den läses och diskuteras av alla. För de flerspråkiga eleverna rör oss alla. Förr eller senare. 20 % av de svenska grundskoleeleverna har ett annat modersmål än svenska. En av fem. Nu är det dags att tänka om för bevisligen fungerar inte det vi gjort hittills och jag tror vi har allt att vinna om vi satsar på språket i ämnet. I alla ämnen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om språkutveckling, kunskapsutveckling, Greppa språket, Skolverket, Skolinspektionen, Lgr11,