Undrens tid är inte förbi

Jag ska ge er några citat så ska ni gissa avsändaren. Okej?
Nej, det är inte mina egna ord även om man skulle kunna tro det. Jag har skrivit, och sagt, dessa ord så många gånger. Jag har önskat och hoppats att politikerna, och framför allt regeringen, skulle ta dessa formuleringar till sina och göra verklighet av innebörden.

Undrens tid är sannerligen inte förbi. Citaten kommer från regeringens uppdrag till Skolverket om att genomföra integrationsinsatser inom skolväsendet. Ett beslut undertecknat av utbildningsminister Jan Björklund.

Äntligen!

Mer om vad uppdraget innehåller och innebär kan du läsa på Nationellt centrum för svenska som andraspråks webbplats.

Förbättrad utbildning för nyanlända elever

Att organisationen av utbildningen för nyanlända elever är bristfällig på många håll vet vi. Att det nästan är 10% av eleverna i svensk grundskola som är födda utomlands och att det bara är 63% av dem som får behörighet att läsa vidare på gymnasiet, vet vi också. Därför är det oerhört glädjande att regeringen under en period nu har tillsatt utredningar och lagt fram reformpaket för att förbättra utbildningen för de nyanlända eleverna.

Idag var det dags för presskonferens där Jan Björklund och Erik Ullenhag presenterade en del av de insatser som ska förbättra utbildningen. Det handlade bland annat om förlängd skolplikt till 18 års ålder, max ett år i förberedelseklass, prioriterad timplan med fokus på undervisning i svenska, nya uppdrag till Skolverket att ta fram kartläggnings- och bedömningsmaterial och ett ökat statsbidrag till huvudmännen för att kunna erbjuda nyanlända elever i åk 6-9 fler undervisningstimmar i svenska.

Här nedan följer en längre sammanfattning av förslagen för er som är intresserade.

Kommentarer till, och sammanfattningar av, förslagen

Om du vill kan du ta del av Nationellt centrum för svenska som andraspråks kommentarer kring dessa förslag. När det gäller mina egna kommentarer så är jag först och främst väldigt glad över att vi får tydligare riktlinjer kring den särskilda undervisningsgrupp som går under namnen förberedelseklass/introduktionsklass och den grupp elever som vi kallar nyanlända elever. Äntligen kommer vi få en definition för i den promemoria som utredningsgruppen har lämnat till Utbildningsdepartementet finns en definition av begreppet nyanlända elever som lyder så här:

Nyanlända elever definieras som elever som anlänt till Sverige och påbörjat sin utbildning i Sverige efter den tidpunkt då skolplikten normalt inträder, dvs. efter sju,  eller om det finns särskilda skäl, åtta års ålder. En elev ska dock inte längre anses vara nyanländ efter fyra års skolgång.

Denna definition väcker en del frågor gällande elever i de yngre årskurserna. Ska en nyanländ 7-åring alltså inte kunna kallas nyanländ elev? Så här skriver arbetsgruppen och jag kan tänka mig att detta kommer att bli en fråga vi kommer att återkomma till:

Om ett barn som anländer till Sverige vid åtta års ålder blir placerad i årskurs 1 har utbildningen inte påbörjats sent i den bemärkelsen att barnet fått mindre utbildning än övriga barn som börjar i samma årskurs. I dessa fall ska barnet inte anses vara nyanlänt. Om barnet däremot placeras i årskurs 2 har barnet fått ett års skolgång mindre än sina  klasskamrater och är därmed att anse som nyanlänt.

Förberedelseklasser

När det gäller detta med förberedelseklasser funderade jag en del på vad Jan Björklund menade när han sa att "förberedelseklassen förs in i lagstiftningen som en form i grundskolan". En ny skolform? Nej, enligt arbetsgruppen som tagit fram förslagen handlar det om en ny undervisningsform:

Förberedelseklassen ska omges av ett eget regelverk där syftet med undervisningsformen och ramarna för hur den kan organiseras tydligt framgår. Samtliga regleringar kring nyanlända elever ska gälla oavsett om eleven får sin undervisning i förberedelseklass eller följer den ordinarie undervisningen.  Det innebär att undervisningen i huvudsak ska följa det som gäller för skolformen och att avvikelser från detta alltid ska ha stöd i de regleringar som omfattar nyanlända elever. Även om eleven under en begränsad period får huvuddelen av sin undervisning i en förberedelseklass ska eleven redan från början delta i vissa delar av den ordinarie undervisningen. Att en elev får viss del av undervisningen i förberedelseklass behöver inte betyda att eleven även omfattas av ett beslut om prioriterad timplan. I vilken mån eleven ska få viss del av undervisning i förberedelseklass och i vilken mån prioriterad timplan ska tillämpas kräver var för sig separata beslut.

Det nya förslaget till författningsändringar när det gäller förberedelseklass ser ut så här:

Förberedelseklass 

Rektorn får fatta beslut om att en nyanländ elev som saknar tillräckliga kunskaper i svenska  för att kunna tillgodogöra sig  den ordinarie  undervisningen delvis ska undervisas i förberedelseklass. Syftet med förberedelseklassen ska vara att öka elevens möjligheter att nå kunskapskraven. Ett beslut om undervisning i förberedelseklass får avse en tidsperiod om högst ett år. Om det finns särskilda skäl får beslutet förlängas så att det avser en sammanlagd tidsperiod om högst ett och ett halvt år. Om det finns synnerliga skäl får beslutet förlängas ytterligare så att det avser en sammanlagd tidsperiod om högst två år. En elevs  undervisning i förberedelseklass  i ett visst ämne ska  avbrytas så snart eleven bedöms  ha tillräckliga kunskaper för att på heltid kunna delta i undervisningen  i det ämnet i den undervisningsgrupp som eleven normalt ska tillhöra. Undervisning i förberedelseklass ska så långt det är möjligt såväl lokalmässigt som verksamhetsmässigt äga rum i nära anslutning till annan undervisning, om det inte finns särskilda skäl för annan placering. 

Placering i årskurs och undervisningsgrupp 

Rektorn ska senast inom två månader  från  den nyanlända  elevens ankomst till skolan  besluta om placering  i den årskurs som är lämplig med hänsyn till elevens ålder, förkunskaper och personliga förhållanden i övrigt.Innan rektorn fattar beslut om placering i en årskurs ska elevens vårdnadshavare få tillfälle att yttra sig. Eleven ska senast inom samma tid placeras i den undervisningsgrupp som eleven normalt ska tillhöra.  

Central mottagning eller inte

I många kommuner har man valt att samla de nyanlända eleverna på vissa skolor för att kunna samla kompetensen och resurserna på samma ställe. Detta kan komma att bli en intressant diskussion framöver, jag är nämligen inte helt säker på att det är en möjlig väg i framtiden. Eller hur tolkar du förslaget?

Undervisning i förberedelseklass ska såväl lokal- som verksamhetsmässigt äga rum i så nära anslutning till annan undervisning som möjligt. 

Med efterföljande kommentarer:

Det är viktigt att peka på det ömsesidiga intresset av att elever, som får viss del av undervisningen i förberedelseklass, har en tydlig tillhörighet i sin ordinarie undervisningsgrupp. Såväl de lärare som ska komma att undervisa eleven som klasskamraterna i elevens undervisningsgrupp och den nyanlända eleven gynnas av att kontakt knyts så tidigt som möjligt. Var förberedelseklassen geografiskt är placerad är också något som kan påverka möjligheten till integrering. Om undervisningen i förberedelseklassen bedrivs alltför långt från övrig verksamhet kan det skapa inlåsningseffekter som riskerar att begränsa den enskilda elevens förutsättningar att successivt slussas ut i ordinarie undervisning. Den geografiska placeringen av förberedelseklassen får inte försvåra för eleven att integreras och utveckla tillhörighet i den undervisningsgrupp som eleven är placerad i och som han eller hon slutligen ska tillhöra fullt ut. Förberedelseklassen bör därför i förläggas i så nära anslutning till annan undervisning som möjligt.

Bara ett år i förberedelseklass?

Att ha en tidsbegränsning på hur länge en elev kan gå i förberedelseklass är så klart väldigt dubbelt. Det är bra för det ställer krav på  huvudmän/skolor/rektorer/lärare att se till att all undervisning är språk- och kunskapsutvecklande och att dessa elevers språkutveckling är allas ansvar. Det förtydligas i förslaget:

Vi menar att en tidsgräns på högst ett år är rimlig som introduktion till den svenska skolan. Det innebär inte att eleven efter ett år förväntas befinna sig på en sådan språklig nivå så att han eller hon inte behöver stöd för att kunna följa och tillgodogöra sig den ordinarie undervisningen. En elev som anländer sent efter den ordinarie skolstarten kan komma att behöva olika former av stöd en lång tid under sin utbildning, inom ramen för undervisning i sin ordinarie undervisningsgrupp. Det är således väsentligt att en nyanländ elev inte slentrianmässigt får sin undervisning i förberedelseklass utan att behovet kontinuerligt följs upp. Så snart eleven bedöms kunna följa den ordinarie undervisningen i ett ämne ska undervisningen i förberedelseklassen upphöra beträffande det ämnet. Det innebära att undervisningen i olika ämnen successivt flyttas över till den ordinarie undervisningen.

Särskilt stöd och särskilda skäl

Om det föreligger särskilda skäl bör beslutet om delvis undervisning i förberedelseklass kunna förlängas så att det avser en sammanlagd period om högst ett och ett halvt år. Om det finns synnerliga skäl bör beslutet kunna förlängas ytterligare, så att det avser en sammanlagd period om högst två år. Sådana synnerliga skäl kan vara att en elev påbörjar sin utbildning mycket sent och på grund av bristande eller total avsaknad av tidigare skolgång inte har tillägnat sig ett skriftspråk. Om det efter två år fortfarande visar sig att eleven inte har förutsättningar att följa ordinarie undervisning kan detta bero på att eleven har behov av specialpedagogiska insatser. Detta bör i så fall hanteras inom ramen för särskilt stöd enligt 3 kap. skollagen. Ett beslut om specialpedagogiska insatser inom ramen för särskilt stöd kan dock i ett enskilt fall behöva beslutas mycket tidigare. I vissa fall kanske en utredning om särskilt stöd behöver inledas direkt efter kartläggningen av en elevs kunskaper. Som nämnts tidigare ska undervisning i förberedelseklass inte anses utgöra särskilt stöd utan fungera som en introduktion till den svenska skolan.

Den sista meningen gör mig hoppfull. Jag har nämligen oroat mig en del över att man ser på nyanlända elever som om de var i behov av särskilt stöd. Här tydliggörs det att det handlar om en introduktion till den svenska skolan och inget annat. Om det inte är så att eleven utöver det även har behov av specialpedagogiska insatser. Så här lyder förslaget när det gäller särskilt stöd och mer om detta och åtgärdsprogram kan ni läsa på sidan 80-81:

Beslut om undervisning i förberedelseklass eller prioriterad timplan ska inte hanteras inom ramen för särskilt stöd. Det är  endast om det befaras att eleven inte kommer att nå kunskapskraven trots åtgärder för nyanlända som anges i lag eller förordning som åtgärdsprogram ska upprättas.

Framgångsfaktorer

I arbetsgruppens övergripande problembeskrivning av nuläget när det gäller organisationen av undervisning för nyanlända elever finns mycket att känna igen sig i men det som är intressantast att titta på är det som de kallar framgångsfaktorer.

Det går inte enligt arbetsgruppen att utifrån forskning dra en generell slutsats kring vad som är att föredra; undervisning i förberedelseklass eller undervisning i vanlig klass. Det viktiga är att adekvat stöd kommer tidigt och att  valet av undervisningsform görs utifrån pedagogiska hänsynstaganden  i varje enskilt fall. Det finns dock en stor samstämmighet bland forskare när det gäller vissa framgångsfaktorer för  undervisning av nyanlända elever, som t.ex. kompetens, flexibilitet och höga förväntningar. Som en avgörande framgångsfaktor framhålls att det finns kunskap och kompetens när det gäller flerspråkighet och andraspråksutveckling. De som ska ansvara för att eleverna lär sig svenska måste ha specialistkompetens i vad det innebär att lära sig ett nytt språk. De måste ha särskild kunskap om hur andraspråksinlärning går till och veta vilka förutsättningar som är nödvändiga för en gynnsam språkutveckling. Härutöver krävs att även övriga lärare har grundläggande kunskaper när det gäller språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Alla som undervisar nyanlända elever måste ha kännedom om hur undervisning kan bedrivas för dem som inte har svenska som modersmål.
Ytterligare framgångsfaktorer som pekas ut är flexibilitet när det gäller skolans organisation och arbetssätt för att möta elevers olika behov liksom höga förväntningar på elevernas förmåga. Standardiserade lösningar som bygger på låga förväntningar och ett synsätt som utgår från att nyanlända elever per definition är  lågpresterande, är kontraproduktivt och bör så långt det är möjligt motverkas.

Underlag för planering av undervisningen

Förslaget till författningsändring gällande bedömning av elevens kunskaper ser ut så här:

5 c § Rektorn ansvarar för att en nyanländ elevs kunskaper bedöms inom två månader från elevens ankomst till skolan. Bedömningens resultat ska beaktas vid beslut om placering i årskurs enligt 5 d §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om underlag för sådan bedömning.

Arbetsgruppen lyfter vikten av en gedigen bedömning av nyanlända elevers kunskaper på följande sätt:

Nyanlända elever är ingen homogen grupp. Det finns elever som har en lång skolgång i uppväxtlandet bakom sig och goda kunskaper i ämnena medan andra har bristande utbildningsbakgrund eller helt saknar tidigare skolgång. Trots detta visar utredningar att planering och genomförande av undervisning för nyanlända elever inte alltid utgår från dessa olikheter. Det är inte ovanligt med generella lösningar som inte tar hänsyn till elevers individuella förutsättningar och behov. Här föreslås därför att krav på en väl underbyggd bedömning av  nyanlända  elevers kunskaper ska införas. En sådan bedömning ska ge underlag för hur undervisningen bör planeras och genomföras.  Vid planeringen av undervisning för nyanlända elever måste skolan beakta vilka kunskaper  varje enskild elev tidigare har utvecklat, vad eleven fortsatt behöver utveckla för att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås samt hur undervisningen ska ge eleven möjlighet att  utvecklas så långt som möjligt inom ramen för utbildningen. Det är viktigt att beakta att elever som invandrat och som anlänt när de är äldre än när man normalt börjar i skolan i Sverige visserligen oftast har bristande kunskaper i det svenska språket men för övrigt kan ha mycket goda kunskaper i de olika ämnena.  Några generella utgångspunkter av i vilken mån nyanlända elever kan delta i undervisningen låter sig därför inte göras.  Hur undervisningen bör utformas, vilken ämnesundervisning eleven initialt kan delta i och i vilken omfattning detta kan ske  är alltid en bedömning som måste göras individuellt utifrån den enskilda eleven (min kursivering). Utgångspunkten ska vara att eleven så snart möjligt ska delta fullt ut i undervisningen i alla ämnen. För att detta ska vara möjligt krävs olika typer av språk- och kunskapsutvecklande insatser.

Denna bedömning ska ske skyndsamt, står det, och ska avslutas inom två månader. Här kan jag se stora svårigheter. Att kartlägga en elevs kunskaper kräver att man har kompetenta modersmålslärare som även har ämneskompetens. Att göra denna bedömning med hjälp av tolk kanske är möjligt men troligtvis oerhört svårt. Jag ser verkligen fram emot att få ta del av det kartläggningsmaterial som Skolverket ska ta fram och så här skriver arbetsgruppen om detta:

I och med förslaget behöver lärare  inte  i samma utsträckning  använda tiden till att konstruera eller köpa in eget material för att bedöma nyanlända elevers kunskaper.

Inget mer uppfinna hjulet på varenda skola när det gäller detta med kartläggning. Så oerhört efterlängtat!

Prioriterad timplan

Arbetsgruppen har lagt fram ett förslag som kallas prioriterad timplan och som beskrivs på följande sätt:

Rektorn får fatta beslut om prioriterad timplan för en nyanländ elev om det bedöms öka elevens möjlighet att tillgodogöra sig de kunskaper i svenska språket som behövs för att följa och tillgodogöra sig undervisningen i andra ämnen.Prioriterad timplan innebär att undervisningstiden i ett eller flera  ämnen, inklusive elevens val, omfördelas till förmån för ämnet svenska eller svenska som andraspråk. Beslut om prioriterad timplan får inte inskränka elevens möjligheter att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås och därutöver utvecklas så långt som möjligt inom ramen för utbildningen. Beslut om prioriterad timplan kan fattas för sammanlagt högst ett år.

Under presskonferensen pratade Jan Björklund enbart om utökad undervisningstid till förmån för ämnet svenska, vilket fick många av oss att fundera över svenska som andraspråksämnets framtid. I förslaget nämns även ämnet svenska som andraspråk och i arbetsgruppens skäl till förslaget med prioriterad timplan blir syftet med förslaget betydligt tydligare än det framställdes under presskonferensen.

Enligt skolförordningen ska skolan skapa förutsättningar för att elever når de kunskapskrav som minst ska uppnås och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för utbildningen. Det innebär att skolan måste organisera undervisningen för nyanlända elever så att de ges förutsättningar att utveckla kunskaper i alla skolans ämnen samtidigt som de inhämtar det svenska språket.  Här kan det bedömas att bestämmelserna  om studiehandledning på modersmålet är tillämpliga. Det kan även bedömas att elevens förutsättningar bäst skulle  tillgodoses  genom att  till viss del  prioritera undervisning i ämnet svenska/ svenska som andraspråk. Det kan tyckas självklart att en elev, som inte har några kunskaper i det svenska språket, under en första tid i svensk skola kan behöva fokusera på att utveckla sina språkkunskaper. Förslaget innebär att en sådan utformning av undervisningen tydligt ska regleras så att likvärdigheten för eleven inte riskeras. Beslut om  att omfördela tiden mellan olika ämnen (prioriterad timplan) för en nyanländ elev ska därför kunna göras om detta bedöms öka elevens förutsättningar  att så snart som möjligt kunna följa och tillgodogöra sig undervisningen i andra ämnen.

Det handlar alltså inte om ett ensidigt fokuserande på ämnet svenska, vilket man fick känslan av när Björklund pratade. Farhågan i att eleverna får stanna upp i sin kunskapsutveckling medan de ska lära sig svenska är även den obefogad. Detta förslag handlar om möjligheter att kunna skapa en optimal undervisningssituation utifrån elevens individuella förutsättningar och behov.

Skolplikt

I promemorian finns även förslag på hur skolplikten ska förtydligas i skollagen när det gäller nyanlända elever, förslag på den förlängda skolplikten upp till 18 år ("Skolplikt ska kunna gälla till och med vårterminen det kalenderår när en elev fyller 18 år") och förslag på när och hur skolplikten ska upphöra. Det finns även beskrivet vad som gäller om en elev ska fullgöra sin skolplikt inom gymnasieskolan.

En elev som ska fortsätta fullgöra skolplikt efter utgången av högsta årskursen får erbjudas  att fullgöra skolplikten inom ramen för sådana introduktionsprogram i gymnasieskolan som saknar behörighetskrav. En elev som fullgör sin skolplikt i gymnasieskolan ska ha samma rätt till särskilt stöd och  skolmåltider  som elever i grundskolan.  Om det  kan ske utan organisatoriska eller ekonomiska svårigheter ska kommunen även ordna skolskjuts för en sådan elev.

Så här kommenteras förslaget:

I praktiken innebär förslaget att vissa elever som annars inte skulle ha gått gymnasieskolan, nu kommer att göra det  inom ramen för en förlängd skolplikt. Förslaget kommer vidare förmodligen att innebära att vissa elever som i dag  går gymnasieskolans språkintroduktion i stället kan komma att fullgöra fortsatt skolplikt inom grundskolan. Detta bör dock inte innebära några strukturella förändringar av de introduktionsprogram som i dag finns inom gymnasieskolan. Oavsett om eleven efter utgången av högsta årskursen fortsätter att fullgöra skolplikten i grundskolan eller inom ramen för gymnasieskolan ska skolplikten upphöra när eleven uppnått de kunskapskrav som minst ska uppnås i svenska eller svenska som andraspråk alternativt behörighet till viss internationell utbildning.

I förslaget finns även en del som handlar om skolplikt för de ungdomar som anländer till Sverige när de är mellan 16 och 18 år.

Barn som inte har haft skolplikt eller vars skolplikt upphört före det kalenderår då de fyller 16 år, ska inte heller ha skolplikt därefter.

Utöver det jag har sammanfattat i detta inlägg finns det ännu fler förslag på förändringar i skollagen men jag tror mig ha fått med det allra viktigaste.

Nu vänder jag mig till er. Vilka är dina intryck och tankar kring dessa förslag? Hör gärna av dig genom att skriva en kommentar eller skicka e-post till anna@annakaya.se

Läs mer: Lärarnas Nyheter

Den så otroligt viktiga läsförmågan

Idag presenterades resultaten på kunskapsmätningarna TIMSS 2011 och PIRLS 2011. Skolverket sammanfattar det på följande sätt:

Svenska fjärdeklassares läsförmåga har försämrats men deras kunskaper i naturvetenskap har förbättrats. Bland åttondeklassarna har resultaten i matematik försämras ytterligare. Det visar de internationella kunskapsmätningarna TIMSS 2011 och PIRLS 2011. I matematik och naturvetenskap lär sig också svenska elever mindre mellan årskurs 4 och 8 än i andra länder.

Jag ser en röd tråd i resultaten. En röd språktråd. Svenska elever läser sämre, speciellt när det gäller faktatexter och även om fjärdeklassarnas kunskaper i naturvetenskap har förbättrats är det trots allt fortfarande många elever som har svårt att förstå NO-språket och det tror jag påverkar kunskapsutvecklingen i allra högsta grad. Det kan troligtvis finnas en hel del språkliga förklaringar bakom de försämrade resultaten gällande matematik för elever i åk 8 också, för när det kommer till kritan är språk grunden till kunskap. Utan ett språk att tänka på kan man inte utveckla kunskap och utan ett kunskapsrelaterat språk och en god läsförmåga kan man inte nå skolframgång.

Under Björklunds presskonferens idag när han kommenterade kunskapsresultaten pratade han en del om Norge och att Norge hade förbättrat sina resultat. Björklund förklarade att detta troligtvis handlade om Norges skolreformer med tydliga kunskapskrav och fler nationella prov. Jag tänker lite annorlunda. Jag kan tänka mig att det är Norges tydliga språkfokus i deras läroplaner som påverkat deras kunskapsresultat i rätt riktning. I Norge finns nämligen "grundleggende ferdigheter" i alla ämnen:

"Grunnleggende ferdigheter er integrert i kompetansemålene der de bidrar til utvikling av og er en del av fagkompetansen."

De grundläggande färdigheterna är uppdelade utifrån att kunna uttrycka sig muntligt, att kunna uttrycka sig skriftligt, att kunna läsa, att kunna räkna och att kunna använda digitala verktyg. Som man förstår ser dessa färdigheter olika ut i olika ämnen och att det tydliggörs i varje ämne tror jag påverkar både elevernas läsförmåga och kunskapsutveckling.

"I hver læreplan for fag er det beskrevet hvordan de grunnleggende ferdighetene er forutsetninger for utvikling av fagkompetanse. For å sikre kontinuerlig utvikling av elevenes grunnleggende ferdigheter gjennom hele den 13-årige grunnopplæringen, er ferdighetene integrert i kompetansemålene. De kan imidlertid framstå ulikt og komme til uttrykk i varierende grad i forskjellige læreplaner for fag."

Detta är något vi saknar i Lgr 11. Det är inte alls lika tydligt uttryckt vad som krävs av eleverna när det gäller  dessa grundläggande färdigheter. Titta på detta exempel på den norska kursplanen i naturkunskap:

"Å kunne uttrykke seg muntlig og skriftlig i naturfag innebærer å presentere og beskrive egne opplevelser og observasjoner fra naturen. I naturfag er skriftlige rapporter fra eksperimenter, feltarbeid, ekskursjoner og fra teknologiske utviklingsprosesser sentrale. Å kunne formulere spørsmål og hypoteser og å bruke naturfaglige begreper og uttrykksformer inngår i dette. Å argumentere for egne vurderinger og gi konstruktive tilbakemeldinger er viktig i naturfag. 

Å kunne lese i naturfag dreier seg om å samle informasjon, tolke og reflektere over innholdet i naturfaglige tekster, brosjyrer, aviser, bøker og på Internett. Lesing i naturfag innebærer også lesing av bruksanvisninger, oppskrifter, tabeller, ulike diagrammer og symboler. 

Å kunne regne i naturfag er å bruke tall og beregninger for å registrere og utarbeide resultater fra ens egne målinger og å lage tabeller og diagrammer med naturfaglig innhold. Å regne innebærer også å bruke og tolke formler og modeller fra virkeligheten samt bearbeide og tolke ulike typer data. 

Å kunne bruke digitale verktøy i naturfag dreier seg om å kunne benytte slike verktøy til utforskning, måling, visualisering, simulering, registrering, dokumentasjon og publisering ved forsøk og i feltarbeid. For å stimulere kreativitet, levendegjøre og visualisere naturfaglige problemstillinger er digitale animasjoner, simuleringer og spill gode hjelpemidler. Kritisk vurdering av nettbasert naturfaglig informasjon styrker arbeidet med faget. De digitale kommunikasjonssystemene gir muligheter for å drøfte naturfaglige problemstillinger."

Att svenska elevers läsförmåga försämras är väldigt oroväckande och att eleverna har en dålig kunskapsutveckling från åk 4 till åk 8 är, tror jag, en tragisk följd av elevernas försämrade läsförmåga. Att texterna blir mer komplexa i mellanstadiet, och att det ofta är först då man märker att elevens läsförmåga inte räcker, är inget ovanligt och därför är det det dags att vi gör något åt det. På riktigt. Att ha ett språkfokus i våra styrdokument är en lösning. Att alla lärare arbetar språk- och kunskapsutvecklande är en annan. Det perfekta vore kanske en kombination?

Jag har tidigare skrivit ett långt inlägg med en hel del lästips när det gäller sjunkande läskunnighet. Läs gärna det också.

Flerspråkiga elevers skolgång. Nu händer det grejer!

Häromdagen hade regeringen en presskonferens där de, i budgetpropositionen för 2013, presenterade insatser på totalt 409 miljoner kronor 2013-2016 för att förbättra utbildningen för utrikesfödda elever.

Det första jag tänkte på när jag hörde rubriken på satsningen var att regeringen nu har skiftat fokus från nyanlända elever till utrikesfödda elever. Ni kanske minns regeringens reformpaket i våras? Där var det fokus på nyanlända elevers möjligheter till skolframgång. Nu är det inte längre endast de nyanlända eleverna som är i fokus utan de utrikesfödda. Det kan tyckas vara en marginell skillnad men i själva verket är den ganska stor. Det handlar till exempel om betydligt fler elever. Och det rör betydligt fler lärare. Det rör oss alla.

(Sedan en liten parantes så här mitt i. Att använda mig av begreppet "utrikesfödda elever" är inget jag gjort hittills och inget jag kommer att göra. Det begreppet säger ingenting om vilka behov dessa elever har i skolan. Vi har mängder av utrikesfödda elever i Sverige som når maximal skolframgång och mängder av "Sverigefödda" elever som inte når lika långt så det är ett ganska olyckligt begreppsanvändande som egentligen inte säger något. Men jag förstår. Det blir en för stor integrations/segregationsfråga som rör alltifrån bostadspolitik till arbetsmarknadspolitik om man formulerar sig på ett annat sätt så jag släpper den diskussionen här och nu.)

(Okej. En parantes till. I vilken kategori hamnar de elever, födda i Sverige, som växer upp i segregerade bostadsområden och kanske inte ens har gått i förskola innan de kommer till skolan. Det är inte säkert de kommit speciellt långt i sin andraspråksutveckling när de börjar skolan. De finns. Och de är många. Flerspråkiga elever/andraspråkselever eller något liknande säger mer än "utrikesfödda" elever och därför väljer jag hellre att uttrycka mig så.)

Insatser

Så. Nu till ämnet. Regeringens insatser består av många efterfrågade och efterlängtade insatser och i det stora hela är jag väldigt positiv till att regeringen till slut verkar förstå att det egentligen inte handlar om de nyanlända elevernas resultat och förberedelseklassens vara eller icke vara. Det handlar om, precis som jag alltid brukar säga, att alla lärare som möter flerspråkiga elever behöver ha kompetens i hur andraspråksutveckling går till och hur man lär i och på sitt andraspråk.

Gissa då hur varm man blir om hjärtat när man läser detta från regeringen:

Rektorer och lärare ska bli bättre på att stödja utvecklingen i svenska för elever med annat modersmål.

En satsning om totalt 55 miljoner kronor föreslås under 2013-2016 för kompetensutveckling för lärare och rektorer när det gäller att stödja kunskapsutvecklingen i svenska för nyanlända elever och elever med annat modersmål. Satsningen innebär dels kompetensutveckling i svenska som andraspråk för svensklärare och dels kurser för lärare som undervisar elever med annat modersmål i andra ämnen. För rektorer ska utbildningen vara inriktad mot hur man organiserar för ett språkutvecklande arbete.

Någonstans har någon lyssnat och någonstans har någon förstått att det inte bara handlar om ämnet svenska, eller svenska som andraspråk. Det handlar om alla ämnen i skolan. Det handlar om att alla lärare måste vara insatta i hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande i all sin undervisning.

Kartläggningsmaterial

En annan efterlängtad insats är stödmaterialet för att kartlägga nyanlända elevers kunskaper och erfarenheter som Skolverket ska ta fram. En annan efterlängtad utredning som initierats av regeringen är hur man på bästa sätt kan kartlägga nyanlända elevers erfarenheter, språk och kunskaper. Skolverket har fått i uppdrag att först sondera terrängen kring pågående kartläggningsarbete i kommunerna och därefter har Skolverket i uppdrag att arbeta fram ett kartläggningsmaterial som ska stödja rektorer och lärare i kommunerna. Detta har vi som arbetar med nyanlända elever väntat på under många år.

Sedan är det ändå en liten sak som ligger och gnager. Det handlar om hur Nyamko Sabuni formulerade sig på presskonferensen när hon pratade om vikten av ett kartläggningsmaterial. Först säger hon att det är viktigt att kunna kartlägga vilka kunskaper eleverna har med sig men sedan kommer det ack så vanliga "bristtänkandet" in igen: "... kartlägga deras kunskaper för att till exempel veta vad de inte kan och saknar men också om man bör placera dem i en årskurs lägre."

Jag pratade med min kollega Anniqa Sandell Ring på Nationellt centrum för svenska som andraspråk (NC) om regeringens förslag och uttalande om kartläggning och hon säger så här:

Vilka signaler sänder regeringen ut? Tänk om Nyamko Sabuni istället kunde säga att vi genom kartläggning kan ta reda på vad eleverna kan/har med sig i form av erfarenheter och förmågor än att säga att kartläggningen är till för att se vad eleverna INTE kan och för att vi ska kunna placera eleven i en lägre årskurs vid behov.

Nu lyfts verkligen bilden av att alla nyanlända som nu anländer från utomeuropeiska länder med kraschade skolsystem inte har med sig skolkunskaper och att det därför är bristerna vi behöver söka efter genom kartläggning. Det tycker jag är synd för de här eleverna kan ju ha mycket med sig som man som lärare missar beroende på lågt ställda förväntningar. Det finns ju en gedigen forskning som visar att en av de viktigaste faktorerna för skolframgång är lärares högt ställda förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. 

Hur vi frågar får vi svar, eller hur är det man brukar säga? Det är ju så viktigt att vi frågar på rätt sätt och observerar eleven i olika situationer, med vissa glasögon på, för att vi ska få syn på elevens starka sidor och förmågor oavsett skolbakgrund eller inte.

Vikten av höga förväntningar, ja. Ständigt lika viktigt.

Ökad undervisningstid

En annan insats som regeringen nu vill satsa på är ökad undervisningstid för nyanlända elever. På presskonferensen pratades det om att pengarna skulle räcka till 3 timmar mer svenska i veckan. En fördubbling.

Tiden är oerhört viktig och ju senare en elev kommer till den svenska skolan ju mindre tid har eleven på sig att nå målen. Utökad undervisningstid är en mycket bra insats men det känns lite snävt att tänka att "3 timmar svenska" i sig ska leda till att eleverna når skolframgång. Anniqa Sandell Ring formulerar sig så här:

Väldigt bra att de lyfter detta men mer fokus på alla lärares ansvar hade kunnat ge mer balans till förslagen om fler svensktimmar och förlängd obligatorisk skolgång. Kanske övriga ågärder inte krävs i samma utsträckning om regeringen fokuserar mer på just kompetensutvecklingen och stödet till skolorna (rektorer och lärare) så att de klarar av att följa författningarna, bl a gällande studiehandledning. Kanske det är viktigare med stöd på modersmålet i ämnesundervisningen och att den flerspråkiga personalen får kompetens att arbeta framgångsrikt med studiehandledning, än fler svensktimmar?

Det är ingen lätt nöt att knäcka. Men vi är på god väg och jag tycker mig se sprickor i skalet!

På NCs webbplats kan ni läsa mer om övriga insatser som ingår i regeringens förslag och då även få NCs kommentarer till insatserna. Det handlar t ex om höjd kvalitet på sfi-utbildningen och en samlad bedömningsverksamhet när det gäller validering. 

Svenska som andraspråksämnet

Men, säger någon av er nu. Frågan om våra dubbla svenskämnen, då? Vad händer med ämnet svenska som andraspråk? Det vet vi inte ännu. Allt kan hända. Och med tanke på de insatser regeringen vill göra för att höja kompetensen hos alla lärare så kanske inte svenska som andraspråksämnet behövs längre. I alla fall inte i sin nuvarande form. Kanske bara som en form av nybörjarsvenska?

Hur som helst är det oerhört glädjande att regeringen har lyssnat och insett att detta är ett oerhört komplext problem som kräver resurser i form av kompetens, tid och pengar för att lösas.

Äntligen!

Läs mer om regeringens förslag: Lärarnas Nyheter, Skolvärlden, SVT, SvD.

Regeringen lyfter viktiga frågor för att fler elever ska nå skolframgång

Den som följt min blogg sedan jag började blogga vet att det finns en fråga som fick mig att börja blogga från första början. Nämligen den om att jämföra skolresultat och hur orättvis en sådan jämförelse ofta kan vara.

Jag har länge sagt att det mest rättvisa vore att helt enkelt räkna bort prov- och betygsresultaten för sent anlända elever och i ett inlägg om nyanlända och betyg länkar jag till en debattartikel i SvD skriven av Dan Gaversjö där han tar upp samma fråga. Att det är ett systemfel bakom betygsstatistiken. Det är inte ofta man lyfter dessa viktiga frågor men nu verkar det bli ändring på detta. Idag meddelade regeringen att Skolverket ska få i uppdrag att redovisa prov- och betygsstatistik där resultat från elever som gått fyra år eller mindre i svensk skola ska exkluderas. Äntligen, kan jag tycka. Varför tog det så många år att genomföra något så, i mina ögon, enkelt?

När jag häromdagen fick höra att regeringen kallade till presskonferens om ett reformpaket mot segregation i skolan blev jag väldigt nyfiken. Jag vågade inte bli hoppfull men redan under presskonferensens första minutrar började jag förstå att regeringen faktiskt börjar inse hur det ligger till. "Vi lyckas helt enkelt för dåligt med utlandsfödda elever", säger Erik Ullenhag när han visar upp en graf där man synliggör denna elevgrupps sjunkande resultat. "Vi har ungefär 70 000 elever i den svenska skolan som är födda utomlands, vilket motsvarar 1o % av eleverna i skolan. Endast 63 % av dem nådde gymnasiebehörighet 2010."

Erik Ullenhag säger att "vi behöver grunna noga på hur vi möter nyanlända elever i skolan" och Jan Björklund fortsätter med att tydliggöra att "den svenska skolan och den svenska läroplanen är i grunden uppbyggd på att de som går i svensk skola går i nio år i grundskolan, man går från början till slut. Dessutom bygger den på att man har svenska som sitt modersmål."

Detta är självklarheter men det är långt ifrån självklart för alla oss som undervisar elever som har ett annat modersmål och/eller är födda i ett annat land än Sverige. Vi funderar ofta över om det alltid är så att eleverna ska anpassa sig till styrdokumenten och den svenska skolan eller om det kanske kan vara så att styrdokumenten och skolan också behöver anpassas utifrån de elever man har. Den svenska skolan är inte anpassad till nyanlända eller sent anlända elever och Jan Björklund menar att den stora förändring som skett de senaste 10-15 åren handlar om att invandrare förut hade "hyfsad utbildningsbakgrund" vilket inte längre är fallet och "den förändring vi nu ser i invandringens karaktär utmanar det svenska skolsystemet och det är därför vi ser de resultat som redovisas i olika rapporter".

När regeringen säger att vi måste vidta åtgärder för att dessa elever ska få en chans att nå skolframgång blir jag hoppfull. Det behövs en rejäl utredning av hur svenska som andraspråksundervisningen organiseras och fungerar. Det behövs en utredning som en gång för alla tar ställning i frågan om svenska som andraspråk ska vara ett eget ämne likställt med svenska eller om det ska vara ett ämne för nybörjare i svenska språket. Det behövs en rejäl utredning som talar om för oss hur organisationen av undervisning för nyanlända fungerar allra bäst. Att utreda behörighetsfrågan för lärare i svenska som andraspråk är även det väldigt viktigt. Ni som följer min blogg vet hur jag blivit "obehörig" trots att jag borde vara tillräckligt behörig.

Jag blir hoppfull när Jan Björklund säger att de sent anlända eleverna behöver mer undervisningstid, många gånger har dessa elever anpassad skolgång med mindre undervisningstid än andra och det är kontraproduktivt. Om förlängd skolplikt till 18 år för nyanlända elever är ett bra sätt att ge fler elever chans att nå skolframgång kan jag inte uttala mig om men tycker det är bra att saken utreds. Dessutom kan jag tänka mig att en förlängd grundskola för nyanlända elever kan avlasta för språkintroduktion i gymnasieskolan.

Jag blir också hoppfull när Nyamko Sabuni talar om vikten av ett bra och tydligt kartläggningsmaterial för att ta reda på vilka kunskaper de nyanlända eleverna har med sig när de börjar i den svenska skolan. Vi som har erfarenhet av kartläggningsmaterial vet att ett bra och tydligt kartläggningsmaterial tar oerhört lång tid att ta fram och utföra. Dessutom kräver det för det mesta en väldigt kompetent modersmålslärare som har tid och resurser att samarbeta med läraren för att genomföra denna kartläggning. För varje elev. Detta undrar jag om Nyamko Sabuni är insatt i. Finns denna tid? Finns dessa resurser? Ska regeringen se till att dessa resurser ges?

Jag kan ställa mig något frågande till att nyanlända elever som bedöms vara på en betydligt lägre nivå än sin åldersgrupp ska placeras i de lägre årskurserna, vilket Nyamko Sabuni pratar om i presskonferensen. Jag kan tänka mig att det finns en mängd sociala aspekter på detta som jag hoppas att utredaren kommer ta hänsyn till. Så länge vi har en svensk skola där eleverna placeras i en årskurs utifrån ålder kommer det vara svårt att placera betydligt äldre elever i lägre årskurser.

Nyamko Sabuni säger också att vi behöver ett "LUS-system" för att kunna mäta elevernas kunskapsutveckling i svenska. LUS står för läsutvecklingsschema och är ett verktyg för att kartlägga och följa upp elevers läsutveckling. Jag ställer mig lite frågande till Nyamko Sabunis uttalande om LUS, mig veterligen är det inget som jämförs på nationell nivå, men jag välkomnar ett system för att mäta och kartlägga nyanlända elevers kunskapsutveckling i svenska språket. De diagnos- och bedömningsmaterial vi har, t ex Nya språket lyfter eller bedömningsanvisningar till nationella proven i svenska som andraspråk är inte anpassade till nyanlända elever. Det är inte heller kursplanen i svenska som andraspråk. Jag har tidigare skrivit om Europeisk språkportfolio som jag använder som kartläggningsmaterial när eleverna befinner sig på nybörjarstadiet i svenska språket. Jag vet att många lärare brottas med dessa frågor, Linda O skriver bland annat om detta i inlägget "Vägen till ett språk är lång" och jag ser verkligen fram emot ett system som underlättar både för eleverna och för oss lärare.

Att Skolverket får i uppdrag att se till att sprida kunskap om språkutveckling i förskolan ser jag som väldigt positivt och jag vet att det är en efterlängtad reform och något som kommer gynna barnen när de sedan börjar skolan. Förskolans roll att språksocialisera barnen in i skolspråket är oerhört viktig för framtida skolframgång.

Att Nyamko Sabuni säger "svenska 2" i presskonferensen och att Jan Björklund säger "specialundervisning" när han pratar om undervisning för nyanlända väljer jag att bortse från idag. Men jag har stor lust att maila över mitt inlägg Svenska 2 ska i graven gå till dem båda. Så kanske de väljer att formulera sig annorlunda nästa gång.

Det händer mycket inom vårt ämnesområde nu och om ni vill hålla er uppdaterade tycker jag att ni ska hålla koll på Nationellt centrum för svenska som andraspråk som ni även kan följa på facebook och twitter.

På NCs webbplats hittar du också länkar till regeringens presskonferens och pressmeddelande gällande reformpaketet mot segregation i skolan.

Fler artiklar i ämnet: Lärarnas Nyheter, Rapport om reformpaketet, Rapport om Fridolins kommentar, SvD, DN.se, Ekot

Läs också Linda från Ordklyverier när hon leker expert, Hülyas tankar om reformpaketet och Rektor T:s inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nyamko Sabuni, Björklund, Erik Ullenhag, regeringen, reformpaket mot segregation, svenska som andraspråk, kartläggning, bedömning,

Svenska som andraspråk - ämnet försvinner

Ja, det är förstås inte bestämt ännu att det blir så, men precis som jag skrivit förut är det en trolig utveckling. På gott och ont. I Riksdag & Departement kan vi nu läsa att integrationsminister Erik Ullenhag (fp) är skeptisk till svenska som andraspråk och att han vill att regeringen ska se över detta. På sätt och vis är det bra att frågan lyfts på riktigt nu och att det inte bara blir tolkningar och gissningar vad regeringen egentligen tycker i frågan. Jag har ju redan gissat att anledningen till att behörighetskraven är sänkta för svenska som andraspråkslärare beror på att ämnet troligtvis kommer försvinna.

Den 7 november talade Jan Björklund i Aula Magna på Stockholms universitet (webbsändningen kan du se här, just den delen som handlar om svenska som andraspråksämnets framtid börjar 50 min in i sändningen med en fråga från Inga-Lena Rydén, föreståndare på Nationellt centrum för svenska som andraspråk). Björklund menar att han vill skilja på svenska som andraspråk som ett ämne och svenska som andraspråk som en metod. Jag tycker det är lite olyckligt att kalla det för "metod" men jag förstår vad han menar. Han menar också att eftersom båda svenskämnenas kursplaner är i stort sett identiska så är det helt onödigt med två svenskämnen och två kursplaner. Ämnet svenska som andraspråk, enligt honom, leder bara till lägre ställda förväntningar. Här håller jag inte med. I och med Lgr 11 är det tydligt att det är lika höga krav i båda ämnena, men jag kan hålla med om att det kanske har varit så tidigare.

Så, behöver vi verkligen två svenskämnen? Om vi kan få alla lärare att inse att man måste arbeta språk- och kunskapsutvecklande i alla ämnen och att nyanlända/flerspråkiga elever angår oss alla så behövs inget svenska som andraspråksämne. Men är vi där idag?

Björklund pratar om att de flerspråkiga eleverna behöver "speciella svensklärare", det är inte vilka "svensklärare som helst" som ska undervisa dessa elever och han säger också att regeringen håller på att titta över behörighetskraven för svenska som andraspråkslärarna just nu. Runt december ska de berätta mer men det verkar som att svenska som andraspråkskompetensen hos lärarna kommer att "synas" på något sätt oavsett om ämnet finns eller inte.

Men. Och detta är ett stort men. Faktum kvarstår. 20% av eleverna i svensk grundskola har ett annat modersmål än svenska och många av dem har troligtvis behov av det som Björklund kallar för svenska som andraspråks-metod. Hur ska dessa elever garanteras att de får undervisning utifrån en svenska som andraspråks-metod? Ska det komma riktlinjer där "rektor ska avgöra" eller "om förälder så önskar"? Som det ser ut just nu så är det endast behöriga svenska som andraspråkslärare som får sätta betyg i svenska som andraspråk, det betyder att huvudmännen måste anställa behöriga sva-lärare. Om ämnet försvinner så försvinner även kravet på att huvudmännen måste ha ämnesbehörig sva-lärare. Man behöver inte fundera speciellt länge för att inse att efterfrågan på sva-lärare kommer att minska. Och således även intresset för utbildning och kompetensutveckling i "svenska som andraspråks-metoden".

Jag ser fallgropar. Djupa sådana som vi gräver åt oss själva. Att för tidigt ta bort svenska som andraspråk som eget ämne kan leda till att även kompetensen försvinner, vilket leder till att ännu fler elever kommer att misslyckas i den svenska skolan. Att ha kvar ämnet en tid ger legitimitet till det som Björklund kallar för svenska som andraspråks-metoden och ger oss större möjlighet att sprida den andraspråkskompetens som finns inom sva-ämnet till skolans övriga ämnen.

Jag håller med oss att ämnet kan vara segregerande och jag håller med om att det kan innebära att vi sänker förväntningarna och kraven på eleverna men jag tror ändå att det finns en stor risk att vi återgår till hur det fungerade förut om vi tar bort ämnet redan nu. Min största farhåga är att vi återigen börjar se på svenska som andraspråk som ett stödämne. Ett ämne man går ifrån för att läsa. Ett ämne som är isolerat från den övriga undervisningen. Är det något som är segregerande så är det just detta.

Nej. Den enda vägen att gå är att kompetensutveckla alla skolans lärare i hur man gör sin undervisning mer språkutvecklande. Dessutom måste alla lärare vara insatta i hur man lär i och på sitt andraspråk. Vi skulle t ex kunna börja med att alla lärare fick en kortare kurs som utgår ifrån Greppa språket och Pauline Gibbons två böcker, Stärk språket, stärk lärandet och Lyft språket lyft tänkandet . Fast allra först kan man ge den här enkla checklistan till alla: 7 sätt att få andraspråkselever att nå målen.

Den dagen då alla lärare är medvetna om hur andraspråksutveckling går till och hur man kan underlätta för de flerspråkiga elevernas språk- och kunskapsutveckling så är jag den förste i raden som vill avveckla ämnet svenska som andraspråk. Men vi är inte där ännu. Vikten av lärarens kompetens är oerhört viktig och det är där vi måste börja.

Läs även artikeln i Lärarnas Nyheter där Inga-Lena Rydén får svara på frågor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om svenska som andraspråk, Björklund, avveckla svenska som andraspråk, Greppa språket, kunskapsutveckling, språkutveckling,

Sänkta krav för svenska som andraspråkslärare

Som ni kanske minns är jag rätt upprörd över de sänkta kraven för svenska som andraspråkslärare vilket även har drabbat mig personligen. En liten tröst i allt detta är att jag inte är den enda som har reagerat.

I våras skickade Nätverket Samspråk en skrivelse till Utbildningsdepartementet och Björklund med en mängd viktiga frågor och tankar. Nätverket Samspråk fick svar av Utbildningsdepartementet, ett svar som konstaterar mer än förklarar. Läs själv så förstår du vad jag menar.

Jag ser även att Lärarnas Nyheter lyfter denna fråga och där citerar de Inga-Lena Rydén, föreståndare för Nationellt centrum för svenska som andraspråk vid Stockholms universitet.

Vi blev helt tagna på sängen när vi såg de nya behörighetsreglerna för svenska som andraspråk, säger Inga-Lena Rydén.

Det förstår jag helt klart. Jag också.

Så, hur går vi vidare? Ska vi lärare också författa en skrivelse? Vad har du för förslag?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om behörighet, lärarlegitimation, svenska som andraspråk, Björklund,

Sabuni och andraspråksutvecklingen

Igår skrev jag om Björklund och hans uttalanden om hur flerspråkiga elever ska nå skolframgång. Att man ska fokusera på svenska de första åren och lämna de andra ämnena åt sidan. Sedan läser jag i SvD vad hans partikollega Nyamko Sabuni tycker i samma fråga:

Jag kritiserar starkt förberedelseklasser där eleverna är isolerade med andra nyanlända och skilda från elever som pratar svenska. Det försenar integrationen, säger Sabuni.

Det var väl ungefär tvärtemot det som Björklund menade. Det känns inte som att Folkpartiet har en enad åsikt i frågan, direkt.

Men. Båda har rätt. Och fel. För lång tid i förberedelseklass är inte bra. Det visar forskning likaväl som forskning visar att elever utvecklas bäst om de får lära sig språket i ett större sammanhang. Men att direkt kastas in i den ordinarie undervisningen utan att få det stöd eleven har rätt till, är inte heller bra. En gyllene medelväg är för mig det ultimata.

Inte heller verkar partikollegorna vara överens om vad som krävs för att skolorna ska lyckas bättre med de flerspråkiga eleverna. Björklund menade att kommunerna behöver se över sin resursfördelning för att klara av att ge mer resurser till de områden som har många flerspråkiga elever. Sabuni menar att det inte behöver handla om att tillföra mer pengar utan att det är en organisationsfråga och att man måste följa de riktlinjer som finns.

Sabuni har, utan tvekan, läst de allmänna råd som finns och hon har säkerligen tagit del av den forskningsöversikt Nihad Bunar skrivit, men hon missar en väldigt viktig del. De befintliga och kommande lärarna.

Utbildningen av de flerspråkiga eleverna, nyanlända eller inte, behöver självklart tydliga riktlinjer, en bra organisation och eleverna ska självklart erbjudas hjälp i form av studiestöd av modersmålslärare, men det räcker inte. Varje minut i skolan behöver vara språkutvecklande och för att de flerspråkiga eleverna (och många andra!) ska lyckas behöver vi kompetenta lärare så alla lärare är införstådda med vad det innebär att jobba språk- och kunskapsutvecklande. Och att de även börjar arbeta så med eleverna.

Ska det satsas på något så ska det satsas på fler lärare med kompetens i andraspråksutveckling och finns inte sådana ska det satsas på att fler utbildas. Låt andraspråksutveckling bli ett obligatoriskt inslag i de flesta kurser på lärarutbildningarna, inte bara inom ämnet svenska som andraspråk. Skicka ut boken Greppa språket till alla verksamma lärare så vi kan diskutera innehållet tillsammans i kollegiet.

Sabuni har på sätt och vis rätt. Det behöver inte handla om pengar. Det handlar framförallt om synsätt. Vill vi inkludera eleverna eller lägger vi ansvaret för deras språk- och kunskapsutveckling i någon annans knä? De flerspråkiga eleverna angår oss alla. Vi är alla språklärare oavsett vilket ämne vi undervisar i. Är vi redo att axla det ansvaret? Jag hoppas det!

Känns det som att jag upprepar mig själv? Ja. Det är troligen helt sant. Och inte kommer jag att sluta att tjata om det heller. Våra flerspråkiga elever har väntat tillräckligt länge.

Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, flerspråkiga barn, forskning, Greppa språket, kunskapsutveckling, Nyamko Sabuni, nyanlända elever, Björklund, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling

Björklund och andraspråksutvecklingen

Jag ägnade en halvtimme åt att titta och lyssna på Aftonbladets intervju av Björklund och slås återigen av det faktum att vår utbildningsminister lite för ofta ägnar sig åt tyckande och tänkande i stället för att uttala sig om sådant som forskning visar är sant.

Jag pratar i detta fall om detta citat:

På eleven Aras skola Hjulstaskolan klarar sig knappt hälften av eleverna vidare till gymnasiet. Vad ska du göra åt det?– Ett par saker är centrala. Det ena är för det första måste det vara ett otroligt fokus på det svenska språket i de här skolorna med mycket invandrarbarn. Så jag tycker att man i de här nya läroplanerna ska skapa ett utrymme där man helt enkelt den första tiden mer eller mindre struntar i övriga ämnen och totalkoncentrerar sig på svenska.

Detta är ju något man kanske kan tro är bra, och som man kan tro är rätt, men all forskning visar att elever utvecklar sitt andraspråk bättre om de får använda språket i ett större meningsfullt sammanhang, som genom att delta i ämneundervisning, än om man ser på språkutveckling som ett isolerat fenomen.

Att tala om att skapa utrymme i våra nya läroplaner för isolerad språkundervisning tyder på att Björklund inte har förstått hur pass stor vikt språkutvecklingen har i våra nya styrdokument. Det poängteras gång på gång att språkanvändningen och språkutvecklingen ska stimuleras i skolans alla ämnen, under skolans alla lektioner. Björklund säger att vi ska fokusera på svenska, svenska och svenska och det har han ju helt rätt i, men vi kan skrika oss blå på alla sätt vi kan utan att det kommer att leda till ökad skolframgång för våra flerspråkiga elever om vi inte samtidigt kompetensutvecklar oss och lär oss hur vi ska undervisa språk- och kunskapsutvecklande. Det är det vi ska satsa på. Det är det vi måste vi in i våra lärarutbildningar och det inom detta vi måste forska ännu mer om.

Idag är det 20% av alla elever i grundskolan som har en flerspråkig bakgrund. Det går inte längre att tänka att andraspråkutveckling inte rör mig, att det bara handlar om skolor i enstaka segregerade bostadsområden. Det rör oss alla!

När det gäller de nyanlända eleverna gäller helt sonika att de inte har tid att vänta med sin kunskapsutveckling tills de har lärt sig svenska. Det tar många år att lära sig så mycket svenska att man kan säga att man behärskar skolspråket och det vore tjänstefel av grövsta graden att låta elevernas kunskapsutveckling stå still medan "de ska lära sig svenska". Språkutveckling och kunskapsutveckling måste gå hand i hand. Det är vår skyldighet, både i Lpo94 men framförallt i Lgr11.

Jag har skrivit ett flertal inlägg om lyckad andraspråksundervisning och ämnesdidaktiska perspektiv på flerspråkighet, samt inlägg som handlar om vilka som lyckas och vilka som är förlorarna i den svenska skolan och vikten av lärares kompetens. Jag önskar att Björklund och övriga kommunal- och rikspolitiker, skolledare och lärare kunde ta del av dessa inlägg för jag tror på fullt allvar att svenska skolan har mycket att lära och utveckla inom detta område.

Om någon är intresserad av att läsa mer om språket i ämnet rekommenderar jag "Språk + ämne = sant! - en studie om språkutvecklande ämnndervisning". (.pdf)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, Björklund, kunskapsutveckling, Lgr11, nyanlända elever, språkutvecklande arbetssätt, språkutveckling

Twitter-kraften lyfter oss

Under de senaste dagarnas #merkateder-debatt på twitter, bloggar och i nättidningar har jag vid ett flertal tillfällen imponerats över vilken kraft våra sociala medier ger åt helt vanliga människors åsikter och tankar. Om vi går ihop blir vi starka.

Fundera en stund över hur starka vi kan bli?

Vi upprörs över en debattartikel och det som kunde stannat med irriterade och ironiska röster i lärarrummen får i stället uppföljningar i radio. Tack vare oss. Vi. Du och jag.

Jag har ett förslag. Låt oss lämna katederns vara eller icke-vara bakom oss. Vi är överens. Alla vill att läraren (i grund- och gymnasieskolan) ska undervisa. Låt debatten #merkateder i stället sammanföra oss så vi gemensamt kan sätta fokus på vad vi tycker behöver förändras i skolsverige i dag.

Det finns säkert mängder av punkter som vi kan enas om. Som vi kan arbeta för. Som vi kan höja våra sociala medie-röster för. Tillsammans.

Jag tycker att lärarnas arbetsbelastning är en viktig fråga. Ska arbetsuppgift efter arbetsuppgift läggas till utan att något tas bort? Ska arbetet gå ut på att prioritera vilken uppgift, eller elev, som är viktigast?

En annan viktig fråga är hur vi lärare kan medverka till att höja läraryrkets status. Om vi som brinner för våra jobb, och som inte håller med Björklund om bilden av den svenska skolan där läraren har abdikerat och lämnat eleverna åt ensamarbetets öde, om vi låter våra röster höras kan vi påverka Sverige och svenskarna i en positiv riktning. Svenska skolan och svenska lärare behöver samma sak som eleverna för att utvecklas. Höga förväntningar, höga krav och uppskattning. Svenska skolan har svartmålats nog nu. Det räcker.

Vi ska lyfta goda exempel. Vi ska lyfta varandra. Vi ska nätverka. Vi ska enas. Och vi ska tillsammans utveckla den svenska skolan genom att tillsammans påverka politiker och andra beslutsfattare och skapa opinion. Är du med?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skoldebatt, Björklund, skolutveckling,

Detta vill lärare! Ge oss förutsättningarna!

Jaha, alla är rörande överens. Lärare ska vara lärare och undervisa sin elever. Med eller utan kateder. Nu har Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén skrivit en replik till Björklunds debattartikel där hon är överens med Björklund om att lärare måste få ägna sig åt sitt huvuduppdrag. Lärare tvingas i dag att göra mer av allt och ständiga besparingar och brister i skolans arbetsorganisation sätter upp hinder för att kunna fokusera på det som vi vet ger resultat i klassrummet.

Bra! Mycket bra! Alla är rörande överens. Låt oss då göra något åt saken!

Eva-Lis Sirén ska imorgon (17/3) debattera med Björklund i Sveriges Radio P1-morgon kl 8.15. Där har hon oändliga möjligheter att se till att lyfta lärarnas arbetssituation.

Jag ser det så här: (och vill Eva-Lis Sirén plocka godbitar härifrån så är hon varmt välkommen)

Lärare vill undervisa. Vi vill ha tid för förarbete, efterarbete, utvärdering och reflektion. Vi vill kompetensutveckla oss och hålla oss á jour med vad som händer i våra ämnen. Vi vill utveckla oss så vi kan underlätta utveckling hos våra elever.

Vi vill ta del av forskningsresultat och vi vill kunna nätverka, arbeta i arbetslag och dela erfarenheter med andra. Vi vill ha tillgång till funktionella undervisningslokaler där det finns utrymme för alternativa undervisningsmetoder. Vi vill arbeta i fungerande lärplattformar och kunna använda oss av teknisk utrustning, datorer som är uppgraderade och i funktion.

Vi vill ägna tid och energi åt våra elever, deras kunskaputveckling och deras individuella förutsättningar. Vi vill ägna tid och energi för att få ett gott samarbete med elevernas vårdnadshavare. Vi vill ägna tid åt att utföra reliabla bedömningar som beskriver elevens kunskapsutveckling.

Allt detta vill vi. Allt detta brinner vi för att göra. Men var är våra förutsättningar? När ska Björklund och co, lokalpolitiker och andra inse att man inte kan satsa på utbildning och lärande om man inte också satsar på lärarna.

Alla är överens. Elever har rätt till lärarstyrd och elevanpassad undervisning. Ge oss då möjligheter att visa vad vi kan! Med rätt förutsättningar kan vi utföra storverk. Det vet jag.

Sedan är det väl helt onödigt att påpeka att vi lärare faktiskt inte tycker att fönstertvätt, måleri av klassrum, montering av möbler, möten för mötets skull, vissa administrativa uppgifter, tvätt av gardiner, inköp av småsaker för egna pengar, ringa från egna mobiler etc egentligen ingår i våra arbetsupppgifter. För det vet väl alla redan. Eller?

Debatten fortsätter på twitter, #merkateder

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Björklund, skolutveckling, skoldebatt, lärarrollen

Alla dammiga katedrar gör mig allergisk!

Jag har tänkt att jag kanske borde skriva något mer om #merkateder-debatten som började med Björklunds debattartikel som jag redan skrivit om och som nu kulminerat i och med att Lärarnas riksförbunds ordförande på ett ännu mer bakåtsträvande sätt beskriver hur katedern är en symbol för lärandet och för undervisningen.

Nej, Metta Fjelkner. Jag sitter inte bakom min kateder och inleder mina lektioner. Och mina elever har inte sina prylar i sina bänkar. De har sina saker på bordet eller i sina lådor. Och framför allt, Metta Fjelkner så går jag inte NER i klassrummet till mina elever. Jag går ut i klassrummet. Jag går fram till eleverna. Jag kanske går in och ur klassrummet också men aldrig någonsin går jag NER i klassrummet. Kanske sa Metta Fjelkner fel. Kanske är det dialektala skillnader. Kanske blev det ihopklippt fel? Men för mig låter det som att Metta Fjelkner fortfarande tror att vi har podium i våra klassrum.

Jag tycker inte att katederundervisning är ett begrepp vi ska ta tillbaka. Jag vet att Björklund, Fjelkner och några till har en annan syn på vad begreppet katederundervisning innebär än vad jag har. Jag förstår att de försöker avdramatisera katedern och katederundervisning men det blir olyckligt. Monika Ringbom förklarar det på ett bra sätt. FredrikBloggen likaså. Linda som har Ordklyverier sammanfattar det som många av oss känner, att det är som en debatt som sparkar in redan öppna dörrar. Anne-Marie Körling skriver ett varmt inlägg där hon tackar Björklund för att han skapar skoldebatt men även om hennes syn på lärarens roll.
Inne på Mats Olssons blogg Tysta tankar pågick en väldigt intressant debatt om begreppet katederundervisning och dess innebörd. Jag skrev följande svar till Jan Lenander:

Det jag, och många med mig, reagerar mot är att Björklund väljer att medvetet provocera genom att använda begreppet ”katederundervisning”. Det är ett värdeladdat ord som för tankarna mot en skola från förr, en skola där man hade en helt annan elev- och kunskapssyn än idag. En skola där läraren mässar, predikar och föreläser och där eleverna sitter passiva och inväntar kunskap.

Katederundervisning för mig är håglösa elever som är rädda för att säga fel saker, att skriva fel på ett prov eller svara fel på en fråga. Det innebär en undervisning där läraren besitter alla rätta svar och där eleverna måste tycka och tänka som läraren för att lyckas i skolan.

Katederundervisning, för mig, signalerar bakåtsträvande och att ”det var bättre förr”. Det signalerar allt det som jag inte vill att svenska skolan ska bestå av. Och ändå tror jag mig ha en liknande syn på lärarledd undervisning som du har.

Jag retar upp mig på att en skolmininster idag vill få oss att se en bild av framtidens skola genom att väckas bilder av hur skolan såg ut igår. Det var inte bättre förr. Skolan var inte bättre. Eleverna måddei nte bättre. Eleverna var inte kreativare. Eleverna var inte mer självständiga och självgående. (Jo, det är det vi måste få våra elever att bli för att lyckas i livet!) Resultaten kanske var bättre men det handlar mer om hur och vad man mäter.

Det är inte bara i mina öron katederundervisning klingar illa. Jag är långtifrån ensam. Och jag tycker att det är tragiskt att en skolminister ska vinna billiga PR-poäng för att slänga sig med sådana uttryck när det tar fokus på vad han egentligen vill ha sagt.

Dessutom undrar jag fortfarande vad denna debattartikel egentligen är en dimridå för. Varför vill han att vi ska reagera just nu? Varför är det så viktigt att ta fokus från de andra viktiga frågorna som handlar om skolans utveckling? Segregationen, fria skolvalet, kommunaliseringen etc? Frågor där politkerna måste ställas till ansvar mer än lärarna? Det är sådant jag funderar över just nu. Varför skulle han annars välja att medvetet provocera en hel (eller halv) lärarkår?

Debatten fortgår på många ställen. Hos Christermagister. Hos Morrica. Och kanske framför allt på twitter. Du är väl med och diskuterar?

Fast, helt ärligt börjar alla dammiga katedrar klia i näsan rätt ordentligt just nu. Kanske dags att låta katedrarna stå kvar i källaren och ta itu med framtiden i stället? Jag var ju på Lgr11-konferens med Skolverket idag. Mer om det en annan dag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Björklund, skoldebatt, reflektion

Ner i källaren och leta kateder! Eller?

Lärare! Se till att ni ställer klockan riktigt tidigt imorgon så ni hinner ner i källaren och leta upp någon gammal kateder. Enligt Björklund är det nämligen katederundervisningen som är framgångsfaktorn vi behöver för att vända svenska skolans sjunkande resultat.

Såklart vet Björklund och alla de andra i hans "stab" att ordet, begreppet och fenomenet "katederundervisning" får många lärare att se rött. Såklart är detta ett sätt att skapa debatt, att provocera, att skapa opinon. Allt detta vet vi. Och vi minns förra gången. Då var det Malin Siwe som ville få in katedern i klassrummet igen.

Ok. Det fungerar. Vi lärare blir provocerade. De allra flesta av oss. Det är bra att vi reagerar men det är synd om vi fastnar i ilskan och irritationen, för egentligen skulle vi kunna lyfta diskussionen till en helt annan nivå. vi är nog alla överens om att lärarledda lektioner är ett måste. Vi som arbetar med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt är även väldigt införstådda med att vi måste undervisa explicit samtidigt som vi ska utgå ifrån elevernas erfarenheter, redan införlivade kunskaper och intresse. Alla förstår att detta inte är förenligt med att "forska själv" eller "eget arbete". Det har vi vetat länge. Men, tyvärr Björklund, det fungerar inte med katederundervisning heller. Det fungerade inte då och det fungerar inte nu.

Jag hoppas och tror att Björklunds intentioner är goda men att vara en bakåtsträvare är inte en lyckad framgångsfaktor. Det var inte bättre förr, alltså ska vi inte ta tillbaka begreppet katederundervisning. Låt oss prata om lärarledd undervisning som motiverar, förklarar och exemplifierar men låt oss för all del inte glömma det som begreppet katederundervisning aldrig innebär: interaktion. Och det är genom interaktion som vi lär allra mest.

För övrigt tror jag att alla lärare skulle lyckas ännu lite bättre med att få sina elever att nå målen om man utgick i från dessa 7 sätt. Vill Björklund kalla detta för katederundervisning så får jag väl leva med det.

Diskussionen lever vidare på twitter under taggen #merkateder. Missa inte det!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kunskapsutveckling, Björklund, reflektion, skoldebatt

Ordning och reda

Det debatteras till höger och vänster kring Björklund och förslaget till den nya skollagen. Vi är många pedagoger som har retat upp oss på Björklunds retorik och på det sätt han har framfört sin lösningar på den svenska skolans brist på "ordning och reda".

Nu, efter att ha läst inne hos Christermagister, hos Janne på Lancefestivalen , inne på Tysta tankar och framförallt på nystartade Flumpebloggen så känner jag äntligen att jag har fått hjälp att sätta ord på vad som egentligen känns fel. För hur 17 argumenterar man mot att Björklund vill ha ordning och reda? Det är ju samma sak som att säga att man gillar att vara lärare i ett klassrum där alla bråkar, skriker, slåss och kastar grejer på varandra... Vilket alltså inte är fallet.

Janne har i ett väldigt bra inlägg satt ord på mina tankar och det inlägget kan du läsa här:

Inne på Flumpebloggen kan man även beställa en passande tröja. Missa inte det.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Björklund, ordning och reda, flumpedagog

Svenska språket genomsyrar ALLA ämnen

I DN idag kan man läsa att pojkar hämtar in flickornas försprång när det gäller betygen. Det är ju en intressant, och viktig, nyhet men det som intresserar mig är att de valt att besöka Bredbyskolan i Rinkeby för att ta reda på hur de har arbetat för att höja pojkarnas resultat.

Det visar sig att skolan har kunnat höja elevernas resultat genom att bl a satsa på små undervisningsgrupper med högst 15 elever. En lärare konstaterar att mer tid för varje elev gör att det är lättare att märka om någon halkar efter.

Det är ju såklart en oerhört viktig aspekt att ge eleverna tid och möjlighet att få undervisning i en mindre grupp. Men det är inte den enda aspekten. Det finns många andra viktiga aspekter och därför gladde det mig att läsa att de på Bredbyskolan låter det svenska språket genomsyra den mesta undervisningen. Det låter ju som en självklarhet och jag tror att DN egentligen menade att skriva att Bredbyskolans lärare låter ett andraspråksperspektiv på det svenska språket genomsyra den mesta undervisningen.

För det är ju precis det som behövs. Att alla lärare inser och förstår att det är annorlunda att lära sig saker på sitt andraspråk. Man behöver andra verktyg. Ett annat synsätt. ALLA lärare måste få kompetens i att undervisa flerspråkiga elever. Oavsett vilket ämne man undervisar i. Om inte annat så måste ALLA lärare ha läst boken "Stärk språket, stärk lärandet" av Pauline Gibbons. Mer om det har jag skrivit i ett tidigare inlägg.

Det finns en annan aspekt som också är viktig. Kanske viktigast? Och det är ju att man måste ha ett modersmål för att kunna lära på ett andraspråk. Det vet alla. Forskarna är eniga. Vi som arbetar med flerspråkiga elever är eniga. De allra flesta föräldrar håller med. Modersmålsundervisningen är viktig!

Politikerna håller inte med. Speciellt inte Björklund. I DN idag kunde man läsa att elever som får undervisning i sitt modersmål får högre betyg men Björklund hävdar att de säkert är så studiemotiverade att de skulle ha fått höga betyg ändå. "Jan Björklund säger till DN att det inte finns några planer på att ändra uppläggningen med modersmålsundervisning men att han själv anser att det är viktigare att lära sig svenska än att studera sitt modersmål. Framför allt för integrationens skull."

Det är ju sorgligt. Vår egen utbildningsminister väljer att tycka och tro i stället för att lyssna på de som faktiskt vet.

Modersmålsundervisningen har lägst status av alla ämnen. Lärarna är oftast anställda i ett "Språkcentrum" och får flänga runt på en mängd olika skolor och ha lektioner på eftermiddagarna när eleverna är trötta och hungriga. Efter skoltid såklart. Modersmålsundervisningen konkurrerar med fritidsaktiviteter och annat som lockar. Och en timme i veckan. Hur långt räcker det? Har eleven tur, och skolan/kommunen anser sig ha råd och möjlighet kanske eleven får en timme studiehandledning i veckan också. EN timme. Det är sorgligt.

Studier har visat att ämnesundervisning på modersmålet gynnar både kunskapsutvecklingen och utvecklingen i det svenska språket. Men det blundar Björklund för.

Ämnet svenska som andraspråk har också låg status och det ses ofta som ett stödämne trots att det har en egen kursplan. Varför är det så att Skolverket ser ämnet som ett sorgebarn? Skolverket ställer frågan "om svenska som andraspråk egentligen är berättigat som ämne, alternativt, vad som egentligen ska till för att svenska som andraspråk ska fungera som självständigt ämne, i enlighet med grundskoleförordningens reglering och ämnets kursplan."

Ett bra sätt att börja är väl att Skolverket själva börjar se på ämnet som ett eget ämne. Som jag, och tydligen Björklund, har förstått det så ligger ämnet svenska som andraspråk under "specialundervisning" i Skolverkets egen organisation. Inte så konstigt att Björklund så ofta ropar efter fler "speciallärare". Synd att han inte har förstått att speciallärare och svenska som andraspråkslärare har olika kompetenser. Och arbetar med olika sorters elever. Eller "problem" som andra kanske skulle uttrycka det.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Björklund, modersmålsundervisning, Skolverket, svenska som andraspråk, språkutveckling, meritvärden,