Ingrid Carlgren svarar på frågan om hur den svenska skolan mår när den står på tröskeln till 2010-talet:
Kunskapsmässigt sjunker vi internationellt, framföralllt när det gäller
matematik och naturvetenskap. Men det intressanta är att de nedåtgående
resultaten inte verkar ha med den så kallade flumskolan att göra. Vi
var bäst i världen fram till 90-talet, men när skolan sedan mer och mer desperat
började införa olika kontrollmekanismer så sjönk också resultaten. Ändå höjs
hela tiden fler och fler röster för att vi ska mäta ännu mer och ännu tidigare.
Intresseväckande. Och det ligger nog en hel del i det. Vi lägger så otroligt mycket tid och resurser på att mäta och utvärdera och frågan är om det lönar sig lika mycket som om vi hade lagt samma tid och resurser på utvecklingsarbete. Ingrid Carlgren fortsätter:
Det är tjatigt att säga det, men grisen blir inte tjockare för att man
väger den. Sanningen är ju att ju mer man satsar på att mäta, desto mer sjunker
resultaten. Satsa i stället resurserna på forsknings- och
utvecklingsarbete, så får vi fram bättre pedagogiska metoder och bättre
undervisning.
I Flumpebloggen handlar det ibland om resurser och hur man fördelar dem bäst och jag har försökt formulera mina tankar utan att riktigt lyckas. När jag läste hur Ingrid Carlgren såg på denna "utvärderingsfixering" så insåg jag att jag att det är så jag ser på saken.
Ingrid Carlgren menar att vi lärare måste återuppta makten över vår egen kunskapsutveckling och att vi måste vara aktivare deltagare i samhällsdebatten.
Lärarna är framtidens barnmorskor, de måste ständigt rusta sig för och
svara mot nya situationer och nya människor. Därför borde politikerna ha en
dialog med lärarna för att förstå framtida samhällsfenomen.
Jag skulle inte kunna ha sagt det bättre själv.
Sedan diskuteras frågan varför Finland så ofta toppar kunskapsmätningarna och hur Sverige ska göra för att komma i fatt. Ingrid Carlgren säger så här:
Det finns ingen anledning att komma i fatt Finland! I varje fall inte genom
att gå tillbaka till ett hierarkiskt system. Det vi däremot kan drömma om är att
den svenska skolan skulle åtnjuta samma respekt som den finska, att föräldrarna
skulle ha samma tilltro till skolan. Men Finland är ett mer auktoritärt samhälle
som till exempel inte tar emot alls lika många invandrare.
Dessutom är det inte så självklart att kunskapssamhället behöver de
kunskaper som mäts med Pisa. Idag producerar traditionella skolsystem bättre
resultat, men det sker till priset av minskad självständighet, färre
valmöjligheter och sämre försmåga bland eleverna att fatta egna beslut - just
sådant som vi behöver för att klara oss in det globala kunskapssamhället.
Vi måste naturligtvis satsa på kunskapsutveckling även i Sverige - men
lösningen är att gå framåt, inte bakåt. Därför ska skolan satsa på forskning och
utveckling, vilket görs inom alla andra samhällssektorer. Ett genomsnittligt
kunskapsintensivt företag lägger tip procent av sin budget på forskning och
utveckling. Jämför det med skolan, där talar vi om promille.
Precis min åsikt. Så ofta tycker jag att skoldebatten i Sverige handlar om en tillbakagång, "det var bättre förr". Vi måste blicka framåt och Ingrid Carlgren har hjälp mig att få några nya infallsvinklar på hur det kan gå till.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om reflektion, skolutveckling, skoldebatt, kunskapsutveckling, forskning
