Sommar - ledighet och läsning

Min blogg har fått vila igen. Det blir så ibland. Sommaren tar tid. Ledighet tar tid. Och Skollyftet har fått den del av min tid som har handlat om skolutveckling och bloggande.

Hade jag haft lite mer energi hade jag skrivit ett inlägg om Nyamko Sabunis debattartikel i DN, som handlar att lärare måste bli bättre på att undervisa om sex och arbeta förbebyggande för att motverka hedersförtryck, men det har Helena von Schantz redan gjort bra, både på Newsmill och i sin egen blogg. Läs vad hon skriver.

Jag skulle även vilja skriva om Sydsvenskans följetong om skuldbeläggandet i Rosengård. "Varför ska vi fortsätta kämpa?" frågar sig lärarna i Rosengård. Mats - tysta tankar lyfter upp Rosengårdsfrågan i ett eget inlägg och där kan vi fortsätta diskutera detta. Själv skrev jag om min syn på hur man kan vända resultaten i Rosengård i ett inlägg för ett bra tag sedan, kanske fortfarande läsvärt?

Så, även om min blogg inte uppdateras kontinuerligt nu under sommaren så lever den ändå i allra högsta grad. Vill ni få tag i mig hittar ni mig på twitter och numera även på Google+.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skollyftet, länktips, Nyamko Sabuni, Rosengård,

Är svensklärare kompetenta nog?

Ända sedan lärarlegitimationen började planeras har jag oroat mig för hur det ska bli med mitt hjärteämne, svenska som andraspråk. Ämnet utan status. Ämnet som aldrig verkar bli av med stödämnes-stämpeln. Med enkel matematik kan man räkna ut att andelen elever som behöver undervisning i svenska som andraspråk är bra mycket större än andelen behöriga svenska som andraspråkslärare. I Sverige idag är det drygt 20% av alla barn och ungdomar som har en flerspråkig bakgrund. Hur många av dem som läser, eller borde läsa, efter kursplanen i svenska som andraspråk vet jag inte, men jag vet att alltför många elever går miste om möjligheter att få utveckla sitt svenska språk och sina kunskaper på grund av att lärare inte har kompetens i hur elever lär i och på sitt andraspråk.

Jag har haft mina farhågor i hur behörighetskraven skulle komma att se ut. Jag misstänkte att man skulle "se mellan fingrarna" när det gällde just svenska som andraspråkslärarna. För vi räcker inte till. Vi är inte tillräckligt många. Det hade blivit en omöjlighet, i praktiken, att hitta så många behöriga svenska som andraspråkslärare som svenska skolan behöver. Precis som det kan vara en omöjlighet att hitta behöriga modersmålslärare i många av våra flerspråkiga elevers modersmål.

Men ändå. Jag tycker inte det är ok att man som svensklärare i år 1-3 per automatik är behörig i svenska som andraspråk. Vad signalerar samhället till skolan och lärarna nu? "Äsch, svenska som andraspråk är inte så viktigt när barnen är små, det kan svensklärarna fixa ändå!"

Får man vara lite fräck och be beslutsfattare läsa in sig på Skolinspektionens rapport om bristande språk- och kunskapsutveckling i förskolor och skolor och kanske även läsa igenom den alarmerande rapporten från Rosengård? Det finns en uppenbar anledning till dessa alarmerande resultat och att strunta i behörighet för svenska som andraspråklärare i år 1-3 bidrar inte i rätt riktning.

Eftersom jag är övertygad om att ämnet är viktigt och att arbets- och synsättet man har när man arbetar språk- och kunskapsutvecklande är något som verkligen fungerar så hoppas jag innerligt att jag tolkar förordningen fel. Hur tolkar ni den?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, behörighet, kvalitetsgranskning, kunskapsutveckling, lärarlegitimation, Rosengård, Skolinspektionen, språkutveckling, svenska som andraspråk

Hur vänder man resultaten i Rosengård?

Skolinspektionen rapporterar nu om en alarmerande situation i förskolor och skolor i Rosengård, Malmö kommun och det är en tämligen mörk läsning om hur det saknas kompetenta pedagoger inom förskolan och skolbarnomsorgen och där man kan läsa att förskoleverksamheten oroväckande ofta styrs av traditioner och gammal vana i stället för de nationella målen, som således inte har en tillräckligt tydlig plats inom förskolan. Inom grundskolan är det ett flertal punkter som lyfts fram men framför allt rör det sig om de sjunkande resultaten i år 9:

Elevernas situation när det gäller måluppfyllelse är sedan en följd av år allvarlig i stadsdel Rosengård. Det är synnerligen problematiskt att det stora flertalet elever lämnar grundskolan utan en fullgod utbildning och att resultaten för årskurs 9 försämrats. Inte ens en tredjedel av stadsdelens elever nådde målen i alla ämnen i årskurs 9 år 2010. Detta innebär att fler än sju av tio elever går en osäker framtid till mötes såväl när det gäller vidare utbildning som i arbetsliv och samhällsliv. Stadsdelen har en relativt sett stor andel nyanlända elever som inte alltid kan förväntas klara målen för grundskolan på ett fåtal år. Att resursstarka elever lämnar stadsdelens skolor är förmodligen ytterligare en förklaring till vikande måluppfyllelse men också en del av problematiken. Men, många elever som är födda i Malmö eller som gått flertalet år i svensk skola når inte de resultat som kan förväntas, och såväl stadsdelen som Malmö kommun måste vidta extraordinära åtgärder på såväl skol- som stadsdelsnivå.

Det påpekas att många elever inte får rätt till den studiehandledning på modersmålet de har rätt till och Skolinspektionen har genom intervjuer märkt att många lärare i grundskolan tenderar att förenkla undervisningsinnehållet vilket omedvetet leder till att kraven sänks. Skolinspektionen skriver även att det bland många pedagoger finns ett "brist-tänkande", dvs att man ser "problem" hos eleverna och att man fokuserar på vad eleverna inte kan i stället för att ha höga förväntningar.

På svt.se intervjuas Klass 9A-profilen Stavros Louca och han tycker att man behöver "höja ribban" och att lärare måste ställa sig frågan vad man kan förbättra. Kanske behövs coachning, funderar Stavros vidare.

Själv tror jag inte att coachning räcker.

Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit om att vi måste börja från början om vi ska få allt fler elever att nå målen i den svenska skolan. Jag känner inte till Rosengård men jag känner däremot till andra områden i Sverige som påminner om Rosengård och jag kommer nu att generalisera lite men jag tror ändå inte att jag är såpass långt ifrån sanningen. Det är nämligen så att förskolan har en mycket större del av elevernas skolframgång än vad vi som jobbar i skolan ofta känner till. Extra viktig är förskolan för de barn som antingen har en annan kulturell och språklig bakgrund än den svenska eller de barn som kommer från hem där föräldrarna är studieovana.

I förskolan socialiseras barnen in i vårt svenska skolspråk, barnen lär sig genom interaktion hur man närmar sig text, hur man ställer frågor till text och hur man läser mellan raderna. De närmar sig det som forskare kallar "skriftspråkande". Utöver detta lär de sig det svenska språket, orden, ljuden, intonationen. De lär sig så mycket i förskolan som de senare har nytta av i skolan. Självklart lär sig barnen väldigt mycket hemma också men det är inte alls säkert att de har lika stor nytta av den kunskapen för att nå skolframgång i vår svenska skola.

Men, hur ser nu förskolan ut i Rosengård? Om det vet jag inte mycket (men hoppas att Johan Eckman kommer berätta ännu mer om detta framöver) men med tanke på alla invändningar Skolinspektionen har så kan jag tänka mig att förskolorna i Rosengård har gått åt samma håll som i andra delar av landet. Man har troligtvis dragit ner på språkförskolor (vilket leder till att fler barn kommer till svenska skolan utan att kunna speciellt mycket svenska) och inte aktivt arbetat för att barn till föräldralediga och arbetslösa föräldrar ska få ta del av hela förskolans verksamhet utan kanske nöjt sig med 15 eller 20 tim/v. (Vilket såklart räcker gott och väl ur vissa synpunkter men ur språksocialiseringssynpunkt räcker det inte.) Man har troligtvis dragit ner på det som kallas modersmålsstöd i förskolan och således inte medverkat till att barnen ska utveckla sitt modersmål parallellt med svenska språket. Sedan är det kanske inte helt otänkbart att många föräldrar i Rosengård väljer privata förskolor med språk- eller religionsprofiler. Något som inte alls behöver vara något negativt om det inte vore så att många av de pedagoger som arbetar där saknar lärarutbildning och kunskap om de styrdokument som vi arbetar efter. Dessutom är det således inte helt ovanligt att dessa pedagoger inte lyckas språksocialisera barnen in i den svenska skolan och det svenska skolspråket eftersom de inte känner till vad exakt denna språksocialisering innebär.

Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit ett par forskningsprojekt inom förskolan och vikten av kompetenta och insiktsfulla pedagoger inom förskolan och jag har i ett annat inlägg beskrivit en del andra orsaker till varför elevresultaten i svensk skola sjunker.

Ytterligare en anledning till att en del elever inte klarar av skolspråket och således inte lyckas nå målen handlar om att vi har en ganska stor del elever i den svenska skolan som inte har ett fullgott modersmål. Hur ska man kunna tillgodogöra sig kunskap och utveckla sitt språk när man inte har något att hänga upp denna nyvunna kunskap på? Språk och tanke hänger som bekant ihop och har man inget språk att utveckla sina tankar på kan man således inte utveckla sina tankar. Skrämmande, men sant.

Men, nu är ju inte Skolinspektionens rapport helt nattsvart. De skriver även att de ser ökad måluppfyllelse i de yngre åldrarna bland annat på grund av ett stort kompetensutvecklingsprojekt inom språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Där börjar vi närma oss det vi lärare faktiskt kan förändra. Att bara "höja ribban", som Stavros säger, räcker inte. Det är som Robert Walldén skriver i sin blogg: 

En kollega ironiserade förra veckan över tankesättet på följande sätt, och jag kan bara hålla med: "Jaså, lille vän, du klarar inte att hoppa över 1,10. Då höjer vi till 1,20, var så god!".

Lärare, förskollärare, fritidspedagoger och andra som jobbar med barn och ungdomar med flerspråkig och flerkulturell bakgrund har ett enormt stort ansvar för dessa barn och ungdomars skolframgång. Allra störst ansvar har de som arbetar i förskolor och skolor där barn med svenska som modersmål är i minoriotet. Det handlar inte om ämnet svenska som andraspråk, det handlar om så mycket mer. Det handlar om förväntningar, förmåga att se bortom bristerna, att kunna kartlägga kunskaper och erfarenheter och kunna utgå ifrån det. Det handlar dessutom om att kunna utvärdera och förändra, förbättra. Det handlar om kunskap om hur andraspråksutveckling går till, hur elever utvecklar sina kunskaper i och på sitt andraspråk. Och framförallt handlar det om att skapa sammanhang, att man i sin undervisning ser till att språk- och kunskapsutveckling hänger ihop och att arbetet med språkutveckling ingår i alla skolans ämnen i syfte att skapa mening och förståelse hos eleven.

Rosengård, jag tror på er! Det här fixar ni!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om andraspråksutveckling, Rosengård, kunskapsutveckling, kvalitetsgranskning, Skolinspektionen, språkförskola, språkutveckling, skoldebatt

Mer om detta även på http://www.dn.se/nyheter/sverige/kritik-mot-rosengardsskolor