Nyanlända och betyg

Jag läser i SvD att Dan Gaversjö, chef för Ung och Trygg, brottsförebyggande samverkan i Göteborg skriver att nyanlända elevers skolresultat drar ner hela snittet för skolan och "I en sådan skola måste man vara varsam med att släppa in nyanlända elever i det vanliga betygssystemet innan deras kunskaper och självkänsla klarar av att bli bedömda i det."

Det är en riktig och viktig iakttagelse. Men inte helt lätt att genomföra. För några år sedan skrev jag ett inlägg om att jämföra skolresultat och min tanke är att man, när man redovisar skolans resultat i form av elevers betyg/meritpoäng och resultat på nationella prov, räknar bort de elevresultat som kommer från elever som varit i Sverige mindre än t ex 5 år. Just för att kunna göra en rättvisare jämförelse.

För att få en likvärdig skola där alla elever har rätt att nå samma mål, utveckla samma förmågor och där man har höga förväntningar på alla elever är inte lösningen att vissa elever ska stå utanför betygssystemet. Problemet handlar inte om elevernas bristande måluppfyllelse utan, som artikelförfattaren även skriver, ett bristande systemfel. Om vi ska jämföra olika skolors resultat måste vi först och främst skapa goda mätinstrument och det vi jämför måste vara av en jämförbar karaktär. Så är det inte nu och jag tror det dröjer innan vi når dit.

I och med Lgr 11 kommer vi troligtvis se ännu mer sjunkande resultat när det gäller nyanlända elevers skolresultat eftersom kunskapskraven i svenska som andraspråk har höjts rejält. Det är numera i stort sett samma förmågor och samma kunskapskrav för de båda svenskämnena men framförallt är det borttagandet av Lpo94-formuleringen "Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret eller efter en första del i undervisningen" som kommer höja kraven rejält.

Det spelar alltså ingen roll om man kommer till den svenska skolan i år 1 eller år 8. Alla elever i den svenska skolan ska utveckla de förmågor och nå de mål som våra styrdokument anger. Alla. Och alla elever ska få betyg. Det handlar inte bara om krav. Det handlar lika mycket om elevens rättigheter och skolans skyldigheter. Skolans skyldighet är att alla elever når målen. Alla elever. Oavsett om de kommer till den svenska skolan i år 1 eller år 8.

Har det varit svårt hittills att få alla elever att nå målen kommer det bli ännu svårare nu. Har det varit svårt att jämföra skolresultat hittills kommer det inte bli lättare nu. Därför undrar jag om vi inte borde lägga ner mer tid och resurser på att utveckla undervisningen för dessa elever i stället för att ägna tid åt att hitta nya kontrollstationer som bara påvisar att det vi lärare gör inte räcker?

Det krävs ett nytt synsätt för att de nyanlända eleverna ska nå skolframgång och det krävs att alla lärare inser att vi alla är språklärare. Och det krävs att alla lärare har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om jämföra skolresultat, Lgr11, SvD, språkutvecklande arbetssätt, skolutveckling,

Valfrihet, symboliskt kapital och den mångkulturella skolan

På torsdag 11 november kl 15.00 är det en Öppen föreläsning på Stockholms universitet med Fil Dr Nihad Bunar som jag tror kan vara väldigt intressant. Föreläsningen heter Valfrihet, symboliskt kapital och den mångkulturella skolan och handlar om vilka faktorer som väger tyngst när föräldrar väljer skola och hur det går för skolor som har en mångkulturell elevsammansättning.

Vadå svenska som andraspråk? Varför då?

Alla ni LiSA-medlemmar som nyligen fått senaste numret av LiSetten i brevlådan: Missa inte att läsa Bosse Thoréns artikel: "Svenska som andraspråk, svenska två, svenska för invandrare - Vad är det? Duger det inte med vanlig svenska?" (Edit: 2010-11-23: Artikeln finns nu på LiSAs hemsida.)

Det är en artikel man vill sätta i händerna på alla de pedagoger ute i svenska skolan som tycker att våra andraspråkselever "inte kan något", det är en artikel som man vill sätta i händerna på politiker och beslutsfattare som bara ser siffror, procent och meritvärden, som aldrig inser vilka det är som gömmer sig bakom statistiken. Det är en artikel som verkligen belyser svårigheterna för våra elever att nå målen eftersom "de skjuter mot rörliga mål, eller springer mot ett målsnöre som hela tiden flyttas fram, eftersom kamraterna (med svenska som modersmål, mitt tillägg) hela tiden lär sig mer och behåller försprånget" som Bosse Thorén skriver.

Det är en artikel jag skulle velat skriva. Jag har bloggat om detta, vädigt komplexa, ämne vid ett flertal tillfällen:

Här skriver jag om att ställa krav och om de nya kursplanerna är realistiska eller inte.
Här skriver jag om att jämföra skolresultat och om att jag inte vill ha en skola där man kan nå målen i svenska som andraspråk efter några få år när det tar minst 9 år för alla andra.
Här skriver jag om en, ofta bortglömd, förklaring till andraspråkselevers sjunkande skolresultat.

Bosse Thorén avslutar sin långa och intressanta artikel så här:

"Det är tråkigt att det i statistiken ofta ser ut som att andraspråkselever
har sämre måluppfyllelse, och en stor mängd lärare och ett skolsystem känner sig
misslyckade. Det borde finnas alternativa sätt att beskriva måluppfyllelsen för
barn som kommit till Sverige som t ex 12-åring, lärt sig mer än dubbelt så många
ord per år som sina jännåriga, men ändå inte når målen i år 9. Det måste
betraktas som normalt - och inte som ett misslyckande - att en ungdom som inte
kunde svenska vid skolstart i år 6, inte är i kapp i slutet av år 9."

Jag tror att vi svenska som andraspråkslärare måste bli tydligare med att förklara vad man kan när man kan ett språk. Vi måste belysa vad en 6-7-åring faktiskt behärskar på sitt modersmål innan barnet börjar skolan. Det som vi brukar kalla för "språklig bas". Vi måste även bli tydligare med att förklara vad det som vi kallar "utbyggnad" (den del av språkutvecklingen som sker i skolan, läs- och skrivutvecklingen, det ökade ordförrådet etc) är. Varför? Jo, för att våra andraspråkselever kan inte börja bygga ut sitt språk om de inte har basen att bygga på. Basen i språket är ett fundament, en stabil grund att bygga på.

Allt för många lärare tror att andraspråkselever kan "komma ikapp", att de snart kan läsa "vanlig" svenska. Allt för många lärare (och politiker och beslutsfattare, ja till och med ministrar) ser fortfarande svenska som andraspråk som ett stödämne. Vi har alltså inte varit tydliga nog. Svenska som andraspråk är ett eget ämne med en egen kursplan. De båda svenskämnenas syfte, centrala innehåll och kravnivåer (i de nya kursplanerna) är väldigt lika. Precis som det ska vara. Det är hur vi får eleverna att nå dit som är skillnaden. Och vi måste vara oerhört tydliga med att det kanske inte är realistiskt att man når dit om man inte har gått 5-7 år i svensk skola.

Mer om detta med bas och utbyggnad har jag även skrivit i ett inlägg om elever utan fullgott modersmål.

Europeisk språkportfolio

Det talas en del om att vi måste ta tillvara på de kunskaper eleverna redan har med sig när de kommer till skolan. Oavsett när och varifrån de kommer. Detta är något många tycker är svårt och något vi måste forska vidare på.

Ett sätt att kartlägga språkförmågor är att använda sig av Europarådets Europeiska språkportfolio. Med hjälp av den kan man dokumentera språkliga erfarenheter och kunskaper samtidigt som det är en hjälp till att främja språkutveckling. Samtidigt som det är ett pedagogiskt material bidrar det även till att medvetandegöra eleven om sin egen inlärning och sppråkutveckling.

På Skolverket kan man läsa mer om Europeisk språkportfolio på svenska och man kan även ladda ner materialet helt gratis.

Språkportfolion innehåller tre olika delar:

Språkpasset
I språkpasset dokumenterar eleven vilka språk hon/han kan, hur väl hon/han behärskar dessa och var hon/han har lärt sig dem.
Språkpasset skapas delvis av eleven själv genom att hon/han besvarar frågor utifrån så kallade tankekartor. Eleven skriver också en översikt av sina examina i språk och språkpraktik. Genom språkpasset kan eleven styrka sina språkmeriter för exempelvis en arbetsgivare.

Språkbiografin
I språkbiografin planerar, bedömer och reflekterar eleven kring sin inlärning av
olika språk och sina kulturella erfarenheter. Materialet innehåller planerings-
och utvärderingsblad som hjälper eleven med de egna målen.
I biografin ingår också checklistor som ger läraren en uppfattning om var eleven befinner sig i sin språkutveckling och vad hon/han behöver utveckla.

Dossier
I dossiern samlar eleven ett urval av sina arbeten. Det kan vara till exempel uppsatser, bilder, skriftliga, intalade eller filmade redovisningar samt betyg och intyg.

(Källa: Skolverket)

Jag tror att Europeisk språkportfolio är ett mycket bra sätt för oss pedagoger att få en mer likvärdig bedömning av elevernas språkkunskaper, ett led i att få ett gemensamt "bedömningsspråk". Europeisk språkportfolio kan också underlätta för elever vid skolbyten och framförallt när man börjar i en skola i ett annat land.

Något mer som tilltalar mig är att man genom att använda Europeisk språkportfolio starkt belyser att alla elvernas språk är lika mycket värda. Eleverna får hjälp med att kartlägga när de använder vilket språk, med vem och i vilka olika situationer. Om det sedan är elevens modersmål, andraspråk eller B-språk spelar ingen roll. Alla elevernas språkkunskaper bedöms enligt den globala skalan där elevernas kunskaper graderas från A1 till C2. Nivåer och nivåbeskrivning på svenska kan du ladda ner som .pdf-fil här.

I de olika språkpassen som man kan ladda ner på Skolverkets hemsida finns självbedömningsmaterial där eleverna själva kan pricka av de de kan. Bläddra gärna igenom denna .pdf-fil som heter "Mitt språkpass 6-11 år" (för barn från 6 år till 11 år) Väldigt tydligt och genomtänkt och väldigt inspirerande att arbeta med.

Min önskan är att alla borde använda sig av samma verktyg i en strävan mot likvärdig bedömning och Europeisk språkportfolio är ett av de bästa verktygen jag mött hittills.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Europeisk språkportfolio, språkutveckling, svenska som andraspråk, jämföra skolresultat, kunskapsutveckling, skolutveckling, Skolverket,

Varför det blev som det blev

Nu kan man läsa om varför det blev som det blev. Skolverket skriver:

Segregering, decentralisering, differentiering och individualisering - fyra
faktorer som tillsammans förklarar varför svenska elever presterar sämre i
skolan idag jämfört med tidigt 1990-tal. Den slutsatsen drar Skolverket i en
omfattande kartläggning.

Det är intressant läsning. Inte något nytt, kanske. Men ändå intressant.

En sak som jag grubblar på dock, är något jag hörde när jag var på en föreläsning om Sveriges resultat i PISA etc. Något man fokuserade på där var att Sveriges skolresultat på 90-talet inte var representativa. Just då var resultaten bättre än någonsin innan och de menade på att vi nu har sjunkit ner på vår "normalnivå" igen. Alltså inte en försämring utan en återgång. (Som såklart inte är bättre, men ändå är en annan förklaring till varför resultaten är sämre...)

Jag har försökt googla mig fram till något om detta men hittar inget. Någon annan som känner igen detta?

Jag, som jobbar i ett "segregerat område", har många gånger tänkt i banor som dessa:

I början av 1990-talet infördes det fria skolvalet, bland annat blev det möjligt
att starta fristående skolor. Samtidigt har boendesegregationen ökat.
Sammantaget har det lett till att det blivit vanligare att elever med likartad
bakgrund samlas på samma skola. Det har också inneburit att resultatskillnaderna
mellan skolor och elevgrupper har ökat och att föräldrarnas utbildningsnivå har
fått större betydelse. Den ökade segregeringen har varit negativ för
kunskapsutvecklingen. Kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet
lågpresterande elever förloras och lärarnas förväntningar på elevers
prestationer får större genomslag.

Det är så. Det har blivit så. Jag tänker ofta på att vi lärare kanske blir "hemmablinda". Att vi mer eller mindre omedvetet har sänkt förväntningarna. Kanske till och med sänkt målen? Eller i alla fall kanske gjort alltför "snälla" bedömningar?

Det gör lite ont att tänka så. Men tanken måste lyftas om vi ska kunna komma fram till vad vi ska göra för att höja resultaten.

Sedan det där med decentraliseringen. Det gick ju inte så bra, det kan man ju hålla med om. En likvärdig skola? Nej.

Sedan skriver Skolverket om alla "smågrupper".

Det har blivit allt vanligare med särskiljande lösningar som till exempel
särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av stöd. Elever delas också in
i olika grupper efter kunskapsnivå. För de lågpresterande eleverna kan det vara
stigmatiserande och påverka självkänsla och motivation. I segregerade grupper
påverkas elevernas resultat även av kamrateffekter och lärarnas förväntningar.
Samma mekanismer som verkar segregerande på skolnivå framträder alltså här på
gruppnivå.

Jag har lite svårt för konstanta gruppindelningar. Jag tror på blandning. Jag tror på omväxling. Jag tror att Skolverket har helt rätt i att specialgrupper kan vara stigmatiserande och det är därför jag är så mån om att mina nyanlända elever ska komma ut i sina ordniarie klasser så fort som möjligt. De lektioner de kan ha i sina klasser ska de ha där. Men de behöver även vara hos oss, i vår "lilla grupp", för att få undervisning på just den nivå de befinner sig.

Inte antingen eller. Utan de behöver allt.

När det gäller den förändrade lärarrollen är det svårt för mig att relatera till de resultat som beskrivs:

Men resultatet har snarast blivit ökad individualisering i form av mer arbete på
egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i den
bemärkelsen påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet
hemifrån blivit allt viktigare.

Jag jobbade inte i skolans värld under det tidiga 90-talet men jag gick i skolan själv då. Jag tycker inte att det är så otroligt stor skillnad på mängden av "eget arbete" nu mot då. Skillnaden nu tycker jag snarare är att man inte bara "skriver av" någon annans text utan att eleverna numera kan analysera och dra slutsatser och skriva egna texter. För att ta ett exempel.

Jag minns med fasa mitt allra första historieprov i gymnasiet (1989). Det var "berättelsefrågor" och vi skulle dra slutsatser. Jag fattade inte vad som efterfrågades. På vilken sida i läroboken stod det? Vilken bildtext hade jag missat att läsa?

Det var en chockartad upplevelse att inse att det var min åsikt som efterfrågades. Jag skulle tycka och tänka själv. Inte bara återberätta vad någon annan tyckte. När chocken lade sig insåg jag vad en riktig lärare var. Min historielärare i gymnasiet var enastående.

När jag läste DN imorse visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när Malin Siwe tyckte att vi skulle ställa in katedern i klassrummet igen. Men så läste jag hennes krönika igen. Och igen.

Och någonstans har hon ju rätt när hon skriver att många lärare har abdikerat från undervisningen.

Jag tänker på de kollegor man har och har haft som ofta ser lösningen på ett problem med att problemet ska "lyftas bort". Eller så ska problemet diagnostiseras. (För vems skull? En medicinsk diagnos ska inte behövas för att ett barn ska kunna få en skolgång utifrån sina egna möjligheter.) Många "problem" kan lösas i klassrummet, med rätt komptens och med rätt stöd för speciallärare/specialpedagoger.

När det gäller eget arbete och individualiserad undervisning skriver Siwe att vi har dragit ner på utlärandet. Det är ju inte helt sant. Vad vi lär ut och vad eleverna lär in är ju två helt olika saker. Jag har aldrig tänkt att epoken med "katederundervisning" tog med sig "utlärandet" i graven. Jag har alltid haft en bild av läraren som en förmedlare, en inspirationskälla, en berättare. En utlärare, kanske. Tänk om jag har haft fel. Tänk om Siwe har rätt.

Tänk om vi har slutat prata med våra elever. Tänk om eleverna inte längre kan lära av oss och av varandra. Inte är det väl så att elever i den svenska skolan sitter ensamma vid en dator eller ensam med en del av ett grupparbete?

Det är inte en beskrivning av den skolan jag jobbar på. Vi har ingen katederundervisning men vi är utlärare i alla fall.

Jag tänker som så att vi har de elever vi har. Och vi ska göra vad vi kan för att de ska lyckas. Jag är deras lärare. Ansvaret är mitt. Såklart ska vi samarbeta, vi i skolan, eleven och föräldrar men ansvaret är mitt.

Kanske är det så att det har börjat växa skygglappar på många av oss lärare? Har vi frånsagt oss ansvaret? Skyller vi på andra, människor och omständigheter? Skyller vi på decentralisering och segregation?

Borde vi kanske hellre rannsaka oss själva?

Vi är övertygade om att vi gör vårt bästa. Vi jobbar mycket och länge. Vi brinner för vårt jobb och våra elever. Vi kanske till och med bränner ut oss? Men hjälper det?

Tydligen inte eftersom resultaten försämras.

Det ska bli riktigt intressant att ta del av nästa steg. Vad vi ska göra annorlunda. Eller vad vi ska göra i stället.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jämföra skolresultat, lärarrollen, reflektion, Skolverket, specialpedagogik,

Jämföra skolresultat

Jag retar mig på en sak.

När man jämför skolors resultat (meritvärden och resultat på nationella proven) jämför man skolor utan att ägna en tanke åt vilka individer som gömmer sig bakom resultaten.

Vi som jobbar i skolan vet ju att det oftast finns en eller flera förklaringar till varför just vår skolas resultat blev bättre eller sämre just i år, men andra vet kanske inte. Hur mycket vet föräldrar om vad en skolas resultat egentligen säger? Vad vet politiker? Vad vet journalister?

Jag försökte så gott jag kan hänga med i debatten runt Rinkebyskolans resultat och hur jag än läste och hur mycket jag än lyssnade så var det ingen som nämnde de nyanlända eleverna.

Jag ska förklara.

Varje år kommer många nyanlända elever till den svenska skolan. De elever som kommer i de lägre åldrarna har oftast inga större svårigheter att komma ikapp sina klasskamrater och således bli godkända i kärnämnena i år 9. Men, vad händer med de sent anlända eleverna? De som kanske börjar i den svenska skolan i år 5-6 eller senare? Har de eleverna egentligen en reell möjlighet att nå målen i svenska som andraspråk i år 9 när det tar minst 9 år för de allra flesta andra elever att nå dit?

Och kanske framförallt, vill vi ha en skola med så lågt satta kunskapsmål att man kan klara av att nå godkänt på 2-3 år? Självklart inte och alltså borde inte dessa, sent anlända, elevers resultat räknas med.

Varför talar ingen om de nyanlända eleverna när man jämför skolors resultat? Deras resultat räknas med och eftersom de inte når godkänt dras ju både betygsstatistik och snittet för behörigheten till gymnasiet ned.

Och en sak till. När man jämför skolors resultat, varför frågar man inte hur de har räknat fram just sitt resutltat? Vilka elever räknas med? Fastän man inte ska, så gör skolor olika.

Vissa skolor låter inte förberedelseklasselever delta i nationella provet i svenska som andraspråk och alltså räknar de inte med just deras resultat. Andra skolor låter dessa nyanlända elever gå i en separat skola "på pappret" just bara för att man ska slippa räkna med dessa, ofta mindre bra, resultat.

Media jämför gärna skolor i "liknande områden" men även om man räknar bort faktorer som socioekonomisk bakgrund och föräldrars utbildning etc så finns det en annan viktig faktor kvar. De nyanlända eleverna.

De skolor som har många sent anlända elever kommer såklart få sämre snitt när man jämför olika skolors resultat. Mitt förslag är att man lyssnar lite mer på forskarna som brukar säga att det tar 5-8 år att lära sig ett nytt språk. Det borde betyda att de elever som inte når godkänt i svenska som andraspråk i år 9 och som samtidigt inte gått mer än 4-5 år i svensk skola, deras resultat borde inte räknas med.

Först då kan vi börja prata om att vi kan jämföra olika skolors resultat och även dra slutsatser om varför vissa lyckas bättre än andra.

Jag rekommenderar varmt Skolverkets publikation Vid sidan av eller mitt i om ni vill läsa mer om just de sent anlända eleverna.

Läs även andra bloggares åsikter om skolresultat, nationella prov, nyanlända elever, svenska som andraspråk
http://intressant.se/intressant