Segregering, decentralisering, differentiering och individualisering - fyra
faktorer som tillsammans förklarar varför svenska elever presterar sämre i
skolan idag jämfört med tidigt 1990-tal. Den slutsatsen drar Skolverket i en
omfattande kartläggning.
Det är intressant läsning. Inte något nytt, kanske. Men ändå intressant.
En sak som jag grubblar på dock, är något jag hörde när jag var på en föreläsning om Sveriges resultat i PISA etc. Något man fokuserade på där var att Sveriges skolresultat på 90-talet inte var representativa. Just då var resultaten bättre än någonsin innan och de menade på att vi nu har sjunkit ner på vår "normalnivå" igen. Alltså inte en försämring utan en återgång. (Som såklart inte är bättre, men ändå är en annan förklaring till varför resultaten är sämre...)
Jag har försökt googla mig fram till något om detta men hittar inget. Någon annan som känner igen detta?
Jag, som jobbar i ett "segregerat område", har många gånger tänkt i banor som dessa:
I början av 1990-talet infördes det fria skolvalet, bland annat blev det möjligt
att starta fristående skolor. Samtidigt har boendesegregationen ökat.
Sammantaget har det lett till att det blivit vanligare att elever med likartad
bakgrund samlas på samma skola. Det har också inneburit att resultatskillnaderna
mellan skolor och elevgrupper har ökat och att föräldrarnas utbildningsnivå har
fått större betydelse. Den ökade segregeringen har varit negativ för
kunskapsutvecklingen. Kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet
lågpresterande elever förloras och lärarnas förväntningar på elevers
prestationer får större genomslag.
Det är så. Det har blivit så. Jag tänker ofta på att vi lärare kanske blir "hemmablinda". Att vi mer eller mindre omedvetet har sänkt förväntningarna. Kanske till och med sänkt målen? Eller i alla fall kanske gjort alltför "snälla" bedömningar?
Det gör lite ont att tänka så. Men tanken måste lyftas om vi ska kunna komma fram till vad vi ska göra för att höja resultaten.
Sedan det där med decentraliseringen. Det gick ju inte så bra, det kan man ju hålla med om. En likvärdig skola? Nej.
Sedan skriver Skolverket om alla "smågrupper".
Det har blivit allt vanligare med särskiljande lösningar som till exempel
särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av stöd. Elever delas också in
i olika grupper efter kunskapsnivå. För de lågpresterande eleverna kan det vara
stigmatiserande och påverka självkänsla och motivation. I segregerade grupper
påverkas elevernas resultat även av kamrateffekter och lärarnas förväntningar.
Samma mekanismer som verkar segregerande på skolnivå framträder alltså här på
gruppnivå.
Jag har lite svårt för konstanta gruppindelningar. Jag tror på blandning. Jag tror på omväxling. Jag tror att Skolverket har helt rätt i att specialgrupper kan vara stigmatiserande och det är därför jag är så mån om att mina nyanlända elever ska komma ut i sina ordniarie klasser så fort som möjligt. De lektioner de kan ha i sina klasser ska de ha där. Men de behöver även vara hos oss, i vår "lilla grupp", för att få undervisning på just den nivå de befinner sig.
Inte antingen eller. Utan de behöver allt.
När det gäller den förändrade lärarrollen är det svårt för mig att relatera till de resultat som beskrivs:
Men resultatet har snarast blivit ökad individualisering i form av mer arbete på
egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i den
bemärkelsen påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet
hemifrån blivit allt viktigare.
Jag jobbade inte i skolans värld under det tidiga 90-talet men jag gick i skolan själv då. Jag tycker inte att det är så otroligt stor skillnad på mängden av "eget arbete" nu mot då. Skillnaden nu tycker jag snarare är att man inte bara "skriver av" någon annans text utan att eleverna numera kan analysera och dra slutsatser och skriva egna texter. För att ta ett exempel.
Jag minns med fasa mitt allra första historieprov i gymnasiet (1989). Det var "berättelsefrågor" och vi skulle dra slutsatser. Jag fattade inte vad som efterfrågades. På vilken sida i läroboken stod det? Vilken bildtext hade jag missat att läsa?
Det var en chockartad upplevelse att inse att det var min åsikt som efterfrågades. Jag skulle tycka och tänka själv. Inte bara återberätta vad någon annan tyckte. När chocken lade sig insåg jag vad en riktig lärare var. Min historielärare i gymnasiet var enastående.
När jag läste DN imorse visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när Malin Siwe tyckte att vi skulle ställa in katedern i klassrummet igen. Men så läste jag hennes krönika igen. Och igen.
Och någonstans har hon ju rätt när hon skriver att många lärare har abdikerat från undervisningen.
Jag tänker på de kollegor man har och har haft som ofta ser lösningen på ett problem med att problemet ska "lyftas bort". Eller så ska problemet diagnostiseras. (För vems skull? En medicinsk diagnos ska inte behövas för att ett barn ska kunna få en skolgång utifrån sina egna möjligheter.) Många "problem" kan lösas i klassrummet, med rätt komptens och med rätt stöd för speciallärare/specialpedagoger.
När det gäller eget arbete och individualiserad undervisning skriver Siwe att vi har dragit ner på utlärandet. Det är ju inte helt sant. Vad vi lär ut och vad eleverna lär in är ju två helt olika saker. Jag har aldrig tänkt att epoken med "katederundervisning" tog med sig "utlärandet" i graven. Jag har alltid haft en bild av läraren som en förmedlare, en inspirationskälla, en berättare. En utlärare, kanske. Tänk om jag har haft fel. Tänk om Siwe har rätt.
Tänk om vi har slutat prata med våra elever. Tänk om eleverna inte längre kan lära av oss och av varandra. Inte är det väl så att elever i den svenska skolan sitter ensamma vid en dator eller ensam med en del av ett grupparbete?
Det är inte en beskrivning av den skolan jag jobbar på. Vi har ingen katederundervisning men vi är utlärare i alla fall.
Jag tänker som så att vi har de elever vi har. Och vi ska göra vad vi kan för att de ska lyckas. Jag är deras lärare. Ansvaret är mitt. Såklart ska vi samarbeta, vi i skolan, eleven och föräldrar men ansvaret är mitt.
Kanske är det så att det har börjat växa skygglappar på många av oss lärare? Har vi frånsagt oss ansvaret? Skyller vi på andra, människor och omständigheter? Skyller vi på decentralisering och segregation?
Borde vi kanske hellre rannsaka oss själva?
Vi är övertygade om att vi gör vårt bästa. Vi jobbar mycket och länge. Vi brinner för vårt jobb och våra elever. Vi kanske till och med bränner ut oss? Men hjälper det?
Tydligen inte eftersom resultaten försämras.
Det ska bli riktigt intressant att ta del av nästa steg. Vad vi ska göra annorlunda. Eller vad vi ska göra i stället.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om individualisering, jämföra skolresultat, lärarrollen, reflektion, Skolverket, specialpedagogik,
