13 juni 2011

Svenska som andraspråk och framtiden

Jag fick en intressant kommentar till det inlägg jag lite provokativt har döpt till Ska vi lägga ner svenska som andraspråk? som jag väljer att lyfta fram här i ett eget inlägg. Det är viktiga frågor och tankar som Camila ställer och detta är väldigt viktigt för oss alla att resonera kring.

Hej, jag är sv-och sva-lärare och har själv andraspråksbakgrund. Jag tycker absolut att vi bör lägga ned sva som eget ämne. Sverige är ensamt i världen om denna uppdelning samtidigt som t.ex. Kanada och Nya Zeeland ligger långt före oss på området. Sva har låg status för att sva-medborgarna har låg status, så låt oss sluta tjata om statusen. 
Däremot är sva-perspektiv i undervisningen suveränt vad gäller arbetssättet (det är så mycket mer språkutvecklande än modersmålssvenskan!). Men vi bör sluta dela upp elever/medborgare. Den brännande frågan som man glömmer bort i pedagogiska samtal där man fokuserar på språk (språkfel och brister och utvecklingsmöjligheter) är identitet. Språk = identitet. 
Så länge man har ett ämne som heter sva och ingen kan svara på vem som ska delta i denna (nyanländ, andra- och/eller femtegenerationen?) segregerar vi elever och ifrågasätter deras svenskhet. Precis som du skrev, Anna, undervisar vi till stor del tredje och fjärde generationens invandrare i dagens skola. Men varför tänker vi överhuvudtaget så? När räknas de egentligen som svenskar? När godkänner vi dem som svenskar? Är det när språket når målspråket (vilken svensk använder vi som måttstock?) eller är det när de beter sig som svenskar (vilket beteende anser vi vara svenskt?) 
Det är detta jag vill att fokus ska ligga på, samtidigt som vi í skolan arbetar språkutvecklande för alla elever, oavsett modersmålsbakgrund eller klassbakgrund. Inför sva-tänk i hela lärarkåren för alla elevers skull och låt alla plugga svenska. För de är svenskar!
/Camila


Läs Camilas kommentar en gång till. Och våga fundera över svaren på hennes frågor.


I en perfekt värld och i en perfekt skola tycker inte heller jag att vi borde ha ett ämne som heter svenska som andraspråk. Även jag tycker att alla ämnen och hela skoldagen ska vara språkutvecklande. När jag läste Interkulturell undervisning - ett pedagogiskt dilemma (.pdf) så slog det mig att det inkluderande synsätt, som är så viktigt när det gäller elever med särskilda behov och inom specialundervisningen, inte alls gäller för svenska som andraspråksundervisningen. Där exkluderar vi. Eleverna går ifrån och undervisas i andra grupper och andra konstellationer. Ofta helt lösryckt utan att eleverna känner meningsfullhet och helhet med den övriga skoldagen.


Den viktigaste frågan som väcktes hos mig efter den läsningen var: Bidrar vi till det segregerade samhället genom att att våra elever får undervisning i svenska som andraspråk?


Jag minns debatten om ämnets vara eller inte vara i början av 2000-talet. Då ansåg de allra flesta att ämnet behövs för att säkra kompetensen hos lärarna. Om ämnet skulle försvinna misstänkte man att kompetensen sakta men säkert skulle utarmas då skolhuvudmännen inte skulle ha samma skyldighet att se till att kompetensen fanns.


Många tyckte att det var hemskt att elever, som kanske t o m hade föräldrar som var födda i Sverige, skulle läsa svenska som andraspråk och debatten handlade mycket om när man egentligen fick bli svensk och hur man skulle bedöma vem som skulle läsa vilket svenskämne.


En hel del har hänt sedan dess. Det verkar som att fler och fler blir medvetna om att andraspråksutveckling sker i alla ämnen och i och med Lgr 11 får vi ännu tydligare bevis på att ämnet svenska som andraspråk är i  stort sett samma ämne som svenska och att kraven är lika höga, om inte högre. Vi får även starka direktiv om att elevernas språk ska utvecklas i alla skolans ämnen och att det poängteras i läoplanens övergripande del. För att underlätta detta arbete har Skolverket även gett ut boken Greppa språket.


Så. Vad tror jag? Jag tror vi kommer gå mot ett svenskämne. Men inte nu. Vi är inte där ännu. I framtiden, när alla lärare har kompetens i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, finns inte längre ett behov av två svenskämnen utan då kommer vi att klara av att undervisa och bedöma eleverna utifrån deras förutsättningar och behov. Hoppas jag. Önskar jag. Det gynnas alla elever av. Alla.


Då, i framtiden, kommer vi inte heller att dela upp människor i "invandrare" och "svenskar" för den uppdelningen kommer inte vara relevant. I framtiden är vi alla svenskar. Och spanjorer. Och kineser. Och allt annat vad vi nu är. Det enda som är relevant är att vi alla kan kommunicera på ett gemensamt språk, svenska, och det är skolans skyldighet alla elever kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt, som det står i Lgr 11.


Vad tror du? Och hur tänker du kring ämnet svenska som andraspråk och integration? 


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

9 kommentarer:

  1. Det ligger väldigt mycket i vad Camila skriver. Jag tänker att det finns en risk att man, i all välvilja, håller kvar människor i en andragenerationstillvaro - en fot i varje kultur, men att man hindrar den naturliga riktningen mot tredjegeneration genom att skilja ut.

    Jag tänker också att man törhända skulle använda den resurs sva-lärares kunskap är om man istället för att låta dem undervisa avskilda elever lät dem fungera som stöd till övriga lärare.

    Förstår du hur jag menar?

    ps förklaring på vad jag menar med generationer: http://curiousheathen.wordpress.com/2010/10/08/3-generationer/

    SvaraRadera
  2. Jag, som har drygt halva släkten i Finland, förbluffas hela tiden över motståndet i Sverige mot att ta till sig erfarenheter från den forna östra rikshalvan.

    När jag refererar den rikssvenska debatten för de släktingar som är lärare och rektorer i finländska skolor, då skäms jag över hur svårt det verkar vara att ta reda på fakta först och debattera sedan.

    SvaraRadera
  3. Morrica, jag förstår vad du menar och det är en tanke man försökt vidareutveckla i en del kommuner där man satsat på "språkutvecklare" etc. Tyvärr når de inte alltid fram, det behövs kompetens i varje arbetslag för att det ska fungera, tror jag.

    Förövrigt drar jag samma slutsatser som du när det gäller andragenerationstillvaron och det är viktigt att man vågar tänka den tanken rakt igenom.

    Johan, jag vet inte riktigt vad vi har att lära av Finland i just den här frågan. Om jag har förstått saken rätt så har även Finland problem med att få flerspråkiga elever (då framförallt de som även talar svenska) att nå målen i hög grad. Och när det gäller integrationsfrågan vet jag inte heller om vi har så mycket att lära av Finland, men jag är ingen expert.

    SvaraRadera
  4. Kloka ord! Alla (lärare och annan personal) som arbetar i skolan är språkutvecklare.

    Jag instämmer i att lärare med svenska som andraspråkskompetens skulle kunna nå längre och bredare om de i högre grad används för att stötta andra lärare. Som i många andra fall är osäkerhet, okunskap och rädsla ett hinder. Då blir det vi den exkluderande undervisningen en trygghet när man som enskild lärare känner att man inte räcker till eller är osäker på om man gör "rätt".

    Jag tror på bred kompetensutveckling för att öka förståelsen och medvetenheten i arbetet med elever med annat modersmål än svenska. Den här kunskapen skulle komma alla elever, oavsätt modersmål, till godo. Med stöd från lärare i svenska som andraspråk (som i sin tur behöver stöd och samarbete med ämneskollegor) så har detta utvecklingsmöjligheter.

    Jag håller med om att det är en bit kvar till målet. Men jag har gott hopp, antalet lärare med svenska som andraspråkskompetens ökar och det är lättare att arbeta frammåt när man har ämneskollegor att samtala med.

    Frågan om vem som skall läsa enligt kursplan för svenska som andraspråk behöver diskuteras. Visst vore det smidigt med en mall att följa? Dessvärre brukar inte mallar fungera när man arbetar med människor...

    SvaraRadera
  5. Lilian, tack för din kommentar. Många kloka ord från dig också skulle jag vilja säga!

    SvaraRadera
  6. Jag håller med Camilla. Det allra bästa vore om språkutveckling skedde dagligen i klassrummet. För alla elevers bästa! Genrepedagogik är ett stort steg i den riktningen. Å andra sidan behövs svenska som andraspråk just nu eftersom det inte ser ut sådär ute i klasserna. Många klasslärare har ingen aning om hur de ska jobba språkutvecklande och då finns risken att de barn som inte har svenska som modersmål inte får någon nytta alls av sin skolgång eftersom de inte kommer förstå stora delar av den. Däremot tycker jag inte att eleverna ska tas ut ur klassrummet för att så språkundervisning. Man måste arbeta med samma material som de andra eleverna, inte något eget som ligger utanför övriga klassens arbete. Svenska som andraspråksläraren som en resurs i klassrummet. Man kan även använda den resursen till andra elever som är språksvaga. Det är inte alla "svenskfödda" elever som förstår skoltexternas innehåll t.ex.

    Det bästa vore om skolledare och klassläare/lärare förstod att språkutveckling sker i alla ämnen, hela tiden för ALLA elever och att personalen fick utbildning där efter. Förhoppningsvis närmare vi oss det tänket!!

    SvaraRadera
  7. Tack för din kommentar, emmasnotskal! Jag håller med dig och jag hoppas också att alla får insikt i att det är viktigt att satsa på språkutveckling i alla ämnen!

    SvaraRadera
  8. I dagens läge BORDE inte SvA endast vara "språkundervisning". Det borde vara ett möte, dialog, mellan en vuxen, som lyssnar,förklarar och låter eleven PRATA. Men vilket status skulle ett sådant ämne ha? Ett ämne är något, som man lär sig något i = undervisning, böcker, prov... - ni förstår vad jag menar.
    Jag har arbetat på högstadiet, haft elever födda i Sverige, som aldrig varit hemma hos en svensk. Hur ska då en sådan elev rita en planlösning på ett drömhem i ämne teknik? T.ex.? Man ritar en lägenhet med sovrum med 5 sängar i varje och får IG för arbetet. Och mycket annat. Och hur ska en sådan elev veta, vad hon ska fråga? I klassrummet, där det sitter kompisar, som flinar?
    SvA BORDE vara ett möte mellan svenskar och dem, som behöver lära sig svenska. För språket är inte endast språk med regler och texter, utan det är hela kulturen. Om jag inte förstår, vad ordet egentligen betyder i sitt sammanhang, hela kontexten, så lär jag mig aldrig att bli svensk.
    Tyvärr är det så, att i klassen har jag inte denna möjlighet heller. Där utgår man ifrån, att jag förstår. Man tuffar på. Att många svenska barn inte förstår heller är en annan sak.
    Det är ingen lätt lösning. När ska man hinna med allt som lärare? Speciellt, om man inte ens är medveten om det? Och är alla SvA lärare medvetna om vikten att TALA, lyssna in, ställa frågor och svara? Kollegorna brukar faktiskt inte vara så pigga på att få hjälp heller. Man delar ut CD med förenklade texter, likadana, som man har till dyslektiker, och hoppas på lösningen. Att sedan eleven inte klarar prov, eftersom hon bara kan det förenklade, är en annan sak.

    SvaraRadera
  9. Du tar upp många viktiga aspekter. Tänkvärda aspekter. Och du har helt rätt i att det inte är en lätt nöt att knäcka, men vi måste. På något sätt.

    Tack för din kommentar!

    SvaraRadera