03 september 2009

Men.. Hur gör ni?

Jag får ganska ofta frågan hur vi gör när vi lär barnen ett nytt språk. En viktig fråga. Själva kärnan med hela mitt arbete, faktiskt.

Många tror att man måste ha enorma språkkunskaper i "världens språk" för att kunna undervisa nyanlända elever. Det behövs inte. Vi tolkar inte. Vi översätter inte.

Många "utomstående" ser på språkundervisningen för nyanlända på samma sätt som de ser på sina egna språklektioner i skolan när de lärde sig engelska eller kanske tyska. Det är inte så vi jobbar heller.

Att lära sig ett främmande språk är inte samma sak som att lära sig ett andraspråk. Åke Viberg skriver så här:

Främmande språk lärs in enbart genom undervisning utanför den miljö där språket
talas medan ett andraspråk lärs in genom kontakt med infödda talare. Svenska som
andraspråk talar man om då svenska lärs in som ett andraspråk i Sverige medan
termen svenska som främmande språk kan användas om inlärningen av svenska
utanför Sverige, bland annat vid olika universitet runt om i världen.


Så. Hur gör jag?

Enkelt beskrivet så börjar vi med oss själva. "Vad heter du? Jag heter Anna..." Var kommer du ifrån?" "Hur gammal är du?" Eleverna måste redan första dagen förstå, och kunna svara på dessa frågor, för under dagen kommer många nyfikna barn och vuxna ställa just dessa frågor.

Sedan fortsätter vi med att benämna saker och företeelse i vår absoluta närhet. Saker i klassrummet och i skolan. I vår familj. I vår närhet. Vi sätter ord på våra upplevelser och erfarenheter.

Samtidigt så läser vi. Mycket. Och skriver.

Vi tränar uttal genom att sjunga eller genom att göra roliga grimascher framför speglar. (Prova gärna att lägga handflatorna på kinderna och trycka ihop munnen med hjälp av händerna samtidigt som du säger "i". Visst blir det "y"? Y är många gånger svårt att uttala för många...)

Vi använder oss av bilder i mängder och datorn är ett oerhört bra redskap som bildbank och mycket annat.

Jag tror på att man lär sig språk genom att använda det. Alltså är det nästan aldrig tyst i vårt klassrum. Jag tror på genuina frågor utan givna svar. Jag tror att intressanta diskussioner tvingar eleverna att använda ett "svårare" språk än vad de egentligen trodde att de klarade av.

Jag tror mer på innehåll än korrekthet. När det gäller nybörjarna. Jag vill väcka elevernas lust till läsning för att jag vet att läsning främjar skrivutvecklingen. Men läsning ger så mycket mer. Det ger eleverna en inblick i Sverige och den svenska kulturen och därför spelar vår "barnlitteratur-kulturskatt " en stor roll. Pippi, Alfons, Mamma Mu och alla andra står i bokhyllorna och väntar på att bli lästa.

Utifrån litteratur kan man prata om mycket. Och man vet aldrig vilken vändning diskussionerna kan ta. Som lärare måste jag alltid vara förberedd på att "spinna vidare" om vi halkar in på ett nytt spår. Eftersom jag har rätt lång erfarenhet har jag många äss i skjortärmen men gång på gång kommer jag på mig själv med att ständigt komma på nya idéer och nya arbetsområden.

Vår elevgrupp förändras ständigt. Nya elever kommer och gamla slutar. Inget är konstant förutom möblerna och jag. Alltså är flexibilitet ett viktigt ord.

Ungefär så gör jag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Tack för inblicken, det låter spännande! :-)

    SvaraRadera
  2. Du beskriver arbetet på ett bra sätt. jag tror att vi alla som jobbar med elever som ska lära sig svenska jobbar på liknande sätt.

    Visst är det ett arbete som ger otroligt gensvar =)))

    Jag tycker verkligen om att jobba med dessa elever, ibland är det de som gör min dag =))

    SvaraRadera
  3. Intressant! Ganska likt hur vi gör trots att våra elever är så mycket äldre. Ska försöka snickra på ett eget inlägg i ämnet också!

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera