Det eleven tycker är fusk kallar jag för planeringsmodell eller skrivmodell och det kommer jag beskriva lite närmare längre fram i inlägget men först lite bakgrundsinformation. Jag har börjat introducera en ny textgenre i min grupp med nyanlända elever. Vi har tidigare i år arbetat med den narrativa genren, eller berättande genre, och nu är det dags för den genre som kallas beskrivande rapport, dvs en form av faktatext.
Jag berättade för eleverna att vi skulle börja med ett nytt arbetsområde, att vi ska lära oss mycket om olika svenska djur som lever vilt i vårt land men att vi även skulle lära oss att läsa och skriva texter som handlar om olika djur. Några elever såg väldigt fundersamma ut så jag bestämde mig för att försöka förklara lite närmare vad jag menade. Vi hade på morgonen läst boken Bambis vinteräventyr och jag frågade eleverna om de visste vilken typ av text det var. "Det är en saga!" blev svaret. "Ja, en berättande text", fyllde jag i och tog sedan fram en faktatext om rådjur och frågade eleverna om de visste vilken typ av text det var. "Man kan lära sig om rådjur när man läser den där texten" blev ett svar. "Jaha", sa jag. "Hur visste ni att texten handlar om rådjur?" fortsatte jag. "Det står där uppe, högst upp... det där som heter... eh.." försökte en elev. "Rubrik!" fyllde en annan i. "Och man kan ju se det på bilden, det är ju rådjur på bilden."
Vi tittade på en exempeltext, en av de genre-affischer som finns i boken Låt språket bära - genrepedagogik i praktiken som vi har uppsatt på väggen. Trots att affischen var uppförstorad kunde inte eleverna läsa texten, vilket inte heller vad meningen. De kunde på bilden se att texten troligtvis handlade om ett lejon. Jag pekade på textens rubrik och frågade vad det stod där. "Vi kan inte se, texten är för liten!" blev svaret. "Men om ni gissar", försökte jag. "Okej, det står lejon", höll alla med om. "Varför har någon skrivit den här texten?" undrade jag sedan. "Vilket är textens syfte? Vad är texten till för?" Några elever tyckte att det var en skoltext, att man har den för att lära sig saker. Andra elever tyckte texten var till för att beskriva olika saker. Om jag citerar ur boken Låt språket bära så är syftet med en beskrivande rapport att klassificera och beskriva fenomen i vår värld. Denna förkunskap hade alltså redan flera av mina elever, vilket jag faktiskt inte hade en aning om.
Jag pekade sedan på textens olika stycken och frågade eleverna varför det var luft mellan en del meningar och varför texten är uppdelad i olika stycken. "Det står nog olika saker där", tyckte en elev. "Som vadå?" fortsatte jag. "Vad tror ni står högst upp? "Kanske att lejonet är stort. Och stark?" undrade en elev. "Jaha, du tänker att lejonets utseende är beskrivet i första stycket?" "Ja, att den är gul och så." fortsatte eleven. "Nej!" avbröt en annan elev. "Jag tror inte det står först. Jag tror det står att lejonet bor i Afrika först." "Varför tror du det?" undrade jag. "Jo, för det är viktigt. Viktigast, kanske." "Okej, så du tycker att hemvist är viktigast och att det borde komma först? Hemvist, det betyder var djuret bor och lever," fortsatte jag. "Håller ni andra med?" Vilket de gjorde.
"De andra styckena då, vad står det där tror ni?" Och in kom förslag på vad lejonet äter, hur många ungar de har, att de jagar, att många andra djur är rädda för lejonen och många andra förslag. Utan att eleverna egentligen hade någon aning om det så hade de tillsammans kommit på alla de delar som en beskrivande rapport om djur innehåller. Samtidigt som eleverna gav förslag gav jag eleverna de rätta begreppen, t ex föda, miljö, beteende och andra ämnesspecifika ord som eleverna behöver behärska för att kunna behärska genren beskrivande rapport.
När eleverna tillsammans hade fått en slags förförståelse inför vilken typ av textgenre vi skulle arbeta med var det dags att gå in på det djur vi skulle börja med, rådjuret. Vi tittade på bilder och pratade om vad vi kunde lära oss genom att studera bilder. Vi skrev ner sådant vi redan kände till om rådjur i en gemensam tankekarta. När det var sådant som vi gissade men som vi inte visste säkert formulerade vi i stället frågor. En fråga var "Hur växer hornen?" en annan var "Är rådjuret ett däggdjur?" (Eller ursprungsfrågan var om mamman gav mjölk till bebisen och var mjölken då fanns?) Vi pratade mycket om det finns vissa begrepp som är bättre att använda än andra, kan man säga rådjursmamma eller borde man säga rådjurshona? Eller get? Är rådjursbebis ett bra begrepp eller ska man använda unge eller kanske kid? Att använda rätt begrepp är oerhört viktigt och min erfarenhet är att eleverna vill använda ett ämnesspecifikt språk, de vill att det ska märkas att det är en "riktig" faktatext.
När vi tittade på en av rådjursbilderna var det en elev som undrade vad det var för bruna små bollar i bilden. En del andra elever började fnittra och ingen ville riktigt säga vad det var. Jag var ihärdig och bad en av eleverna att tala om vad han trodde det var och hans svar blev: "Ok, jag vet att det finns ett annat ord, som jag inte kan, men det är... eh... bajs..." "Just det", sa jag. "Ordet som du letar efter är spillning, i stället för bajs säger vi spillning och det ni ser på bilden är rådjursspillning." Ordet spillning ekade i klassrummet ett tag, alla ville prova på det nya ordet.
Vi fortsatte med att titta på två korta filmer om rådjur och efteråt kunde vi besvara några av de frågor vi hade. Vi läste en kort faktatext om rådjur tillsammans och vi kunde fylla på vår tankekarta med mer information. De frågor som vi fortfarande inte hade hittat svar på fick vi leta upp svaret på i andra uppslagsverk. Allt gjorde vi gemensamt, i hela gruppen. Alla delaktiga utifrån sin egen förmåga.
För att visa eleverna hur man kan bygga upp en text när man skriver en beskrivande rapport visade jag upp den planeringsmodell som finns som extramaterial på DVD till boken Låt språket bära. Min tanke var inte att vi skulle skriva en gemensam text redan nu men eleverna blev så lyriska över planeringsmodellen att jag fick tänka om. Det var denna planeringsmodell som eleverna tyckte var fusk. "Va? Kan vi använda den här när vi skriver? Det är ju som fusk!"
Planeringsmodellen är en enkel "sexfältare" som är uppdelad efter de olika underrubriker som en beskrivande rapport innehåller I fälten finns underrubrikerna men även en förtydligande fråga som "Utseende. Hur ser djuret ut?" I dessa fält fyller eleverna sedan i den fakta som de tagit reda på och detta arbetssätt finns beskrivet med hjälp av en kort film på URs sida om genrepedagogik. Det är ett tydligt sätt att bena ut och strukturera vilken information som hör hemma var innan man börjar skriva texten. Det blir överskådligt för eleverna och sexfältaren är en bra grund när man sedan måste fokusera på att bygga upp själva texten. Att konstruera meningar och textbindningar på ett korrekt sätt utifrån rätt textstruktur är nämligen inte det lättaste och det krävs oerhört mycket träning för att eleverna ska klara av det på egen hand. Men hur man tränar det får jag nog skriva ett annat inlägg om.
Att ge eleverna modeller och skrivmallar är ett viktigt steg för att eleverna ska tillägna sig strategier för att ta ansvar för sitt eget lärande. Mitt arbete handlar inte bara om att eleverna ska lära sig fakta om rådjur, det handlar kanske ännu mer om att eleverna ska lära sig hur man lär och hur man tar reda på hur olika textgenrer är strukturerade och vilka språkliga drag de har. Varför? För att de i framtiden ska kunna tillägna sig kunskap på egen hand genom att behärska de i skolan vanligaste genrerna. Eller med andra ord, lära sig behärska skolspråket.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om genrepedagogik, planeringsmodell, sexfältare, nyanlända elever,
